Kortpredikan 19 februari 2021

Jes 58: 1-9a; Ps 51: 3-6a, 18-19; Matt 9: 14-15

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå.

Den som vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. 

Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Läs Guds liv­givande ord!

Skaffa rum för din husvilla och irrande själ. Gå in i ditt hjärtas kam­­mare och bed till din Fader i det fördolda. Be­nedictus ”bodde hos sig själv” inför Faderns ansikte. 

Dra dig inte undan från din närmaste nästa, ditt eget samvete.

Det första steget på vägen till Gud är, enligt cisterciensmunken Ael­red av Rievaulx, att vara samlad i sig själv, i sitt sanna jag.

Det ger åt den nakne ”rättfärdighetens kläder”, så att han kan ta det andra steget, gå ut ur sig själv för att se och bistå sin nästa. Ersätta ”kiv och split, hugg och slag”, tröghet och feghet, med kär­lekens gärning­ar, tålamod, allmosor och förböner.

Det bereder mark för det tredje steget, att ryckas upp över sig själv. ”Då skall ljus bryta fram som en morgonrod­nad”. Insik­ten om att brudgummen är här. ”När du ropar, skall han säga: ’Se, här är jag'”.

De tre stegen – att vara samlad i sig själv, att gå ut ur sig själv, att låta sig ryckas upp över sig själv till Gud – är samlade i det vikti­gas­­te budet: Att äls­ka Gud över allting och sin nästa som sig själv.

                                                                                                                      pater Ingmar Svanteson