Kortpredikan 19 februari 2019

1 Mos 6:5-8; 7:1-5,10 Ps 29:1a-2,3ac-4, 3b, 9b-10 Mark 8:14-21

Berättelsen om Noa kan man le åt, men den tycks bli allt aktuellare.

Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i synd och ond­ska.

Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde.  

Gud blir bedrövad och ångrar att han gjort dem. Han planerar att utplå­na dem.

Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner honom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.

Ändå är detta inte slutet. ”Noa hade funnit nåd för Herrens ögon.” En liten rest skall räddas och en ny mänsklighet skymtar fram.

Thomas Merton frågar hur många det finns som ser tingen som de verk­ligen är. Det måste, enligt honom, finnas en eller två för att hindra universum från att falla sönder.

Noa beskrivs som den ende med ett ofördärvat och rättfärdigt hjärta. Han måste vara en profetia om Kristus.

Paulus skall kalla Kristus den nye Adam, upphovet till en ny mänsklighet.

Noa hånas och ifrågasättas när han börjar bygga sin ark. Också Jesu lärjungar hade svårt att fatta och förstå vad deras Mästare säger. ”Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron?”

Människornas ondska gör dem blinda och berövar dem hoppet.

Låt oss be att våra hjärtan renas så att vi ser att Herrens nåd är starka­re än ondskan.

Redan profeten hade sagt: ”Herren på sin tron befallde floden att kom­ma, och Herren tronar som konung i evighet”.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson