Kortpredikan 18 november 2023, Vårfrumässa
Vish 18: 14-16; 19: 6-9; Ps 105: 2-3, 36-37, 42-43; Luk 18: 1-8
Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ondskan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet.
Det är en profetia om vad Guds Ord gjorde när det föddes av en kvinna, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Då förintades ondskan och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.
Allt är fullbordat, vi är befriade. Ändå måste den troende ständigt ta denna befrielse i besittning. Inte minst genom bön. ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”
Bönen kräver uthållighet, men är i grunden ett privilegium och en gåva. Bedjaren tar sin befrielse i besittning.
Är det därför vi hör en djup sorg i Jesu ord, sorgen över en avvisad gåva? ”Skall människosonen finna någon tro på jorden när han kommer?”
Bedjarna skall ”snart nog få sin rätt”, också före den slutliga återkomsten. Är det den heliga eukaristin han syftar på?
Eller är det den saliga jungfruns lovsång vi hör antydas? Hon som personifierar Kyrkan och som prisar honom som ser till sin tjänarinnas ringhet?
pater Ingmar Svanteson