Kortpredikan 18 juni 2019
2 Kor 8:1-9; Ps 146:2,5-9a; Matt 5:43-48
”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
I moderna öron verkar uppmaningen hopplöst omöjlig, men så har det inte alltid varit. Antonius fångades av den. Tänker vi efter är den det enda naturliga målet för människan. Hon är ju skapad till Guds avbild och likhet. Fullkomlighet är att bli människa, helt och fullt.
Paulus berättar hur det kan se ut konkret. De kristna i Makedonien, som själva var fattiga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga”. De gav ”först och främst sig själva”, sedan ”över sin förmåga”, de gav en ”frikostighetens gåva”.
Paulus berättar det, inte för att tvinga, men han vill locka fram något hos sina läsare genom att berätta om andras hängivenhet. Det är därför vi läser om helgonen. Det är samma pedagogik i uppmaningen: ”Älska och gör det du vill”.
Till slut blir aposteln teolog och förklarar. Det lockande har sin källa i honom ”som var rik men blev fattig, för att göra oss rika”. Tillvarons stora utbytesaffär.
Jesus är av naturen Guds fullkomliga avbild, men ”blev fattig”. Han avstod från att demonstrera dess makt och härlighet. I stället gav han oss ödmjukhetens väg som ett exempel. I föredömet är en kraft inbäddad, det vi kallar nåd. Genom sin nåd och genom sina helgons exempel framkallar han Guds avbild i den som följer honom.
Eukaristin är nådens källa. Vi kommunicerar för att bli det vi äter. För att fullkomnas som människor.
”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
pater Ingmar Svanteson
