Kortpredikan 18 december 2020
Jer 23:5-8; Ps 72: 2,12-13,18-19; Matt 1: 18-24
Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn betyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven.
Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall motsvara namnet. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet”.
Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rättfärdighet”. Han gör oss rättfärdiga genom att förlåta oss våra synder.
Men mer än så. Han ger oss sin rättfärdighet genom att ge sitt liv, sig själv åt oss. Han ger oss kraft att leva rättfärdigt.
Hur det är möjligt ser vi hos Josef, som kallas rättfärdig. Han hade inte bara förstått lagens bokstav. Han hade också anat dess insida. När Josef får veta att hans trolovade är havande hade han kunnat utkräva sin rätt och få henne dömd. Otrohet bland trolovade sågs som äktenskapsbrott.
I stället vill han upplösa trolovningen ”i tysthet”, utan skandal eller dom. Josefs avsikt är osjälvisk. Han vill inte dra vanära över henne.
Gud har valt en medarbetare som är beredd för sin uppgift, att vittna om en större rättfärdighet, en rättfärdighet som samtidigt är barmhärtig.
Josef får hjälp från höjden. En ängel talar till honom i drömmen. Ängeln förklarar ”att barnet i henne har blivit till genom helig ande” och Josef lyder ängelns befallning. Han låter sig användas som redskap och ”förde hem sin trolovade”.
Därmed förde han också hem sitt eget livs gåva och kallelse. Hur mycket Josef förstod får vi inte veta. Han handlade i tro.
Matteus förklarar rättfärdigheten med ett annat profetord, Immanuel – Gud med oss. Gud ger oss genom Jesus del av sig själv, för att vi skall få del av Guds rättfärdighet.
I den heliga eukaristin tar vi emot och ”för hem” både gåvan och kallelsen, den källa ur vilken det rättfärdiga livet rinner fram och växer till.
pater Ingmar Svanteson
