Kortpredikan 17 maj 2022

Apg 14: 19-28; Ps 145: 10-13b, 21; Joh 14; 27-31a

”Känn ingen oro och tappa inte mo­det”.

I Lystra har Paulus botad en man som varit född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar.

Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ur staden i tron att han är död.

Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Senare skall han antyda vad som hände: ”en gång har jag ste­nats”. Han var ”sla­gen till marken men inte förlorad, tuktad, men inte till döds”.

Han har del i den ”frid” som den Uppståndne lämnat ef­ter sig. Pau­lus bekräftar i handling Jesu ord: ”Känn ingen oro och tappa inte mo­det”.

Oro är en känsla. Mod är en dygd. Alla vill känna friden, men få vill vara modiga.

Oron hotar hela tiden att ta över. Det räcker med att ge rum för en räddhågad, självömkande eller uppgiven känsla.

Genom spric­­kor i vaksamheten sipprar modlöshet och tvi­vel in. Det behövs mod för att inte samverka med det onda.

De mona­stiska fäderna anbefaller ständig vaksamhet. Att stå på vakt vid hjärtats dörr.

Och, när vi förlorat den, inte ge upp innan vi återfunnit den.

Jesus ger oss sin frid, men manar oss att bevara och behålla den.

”Känn ingen oro och tappa inte modet.”

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson