Kortpredikan 17 juni 2022

2 Kung 11: 1-4, 9-18, 20; Ps 132: 11-14, 17-18; Matt 6: 19-23

Den heliga historien verkar allt annat än helig.

Atalja var dotter till Ahab och Isebel, som hade stått emot profe­ten Elia. Hon försöker förgöra alla davidsättlingar i Juda. En av dem räd­das och insätts som konung.

Denne blir ett tecken på att löftet till David inte skulle gå under. ”Konungar av din släkt skall få sitta på din tron.”

Långt senare, inför Jesu födelse, märker vi samma iver och hopp om att Messias måste vara av Davids ätt.

Samma iver och hopp fortlever i Kyrkans historia, i kampen att för­bli i den sanna traditionen från apostlarna och därmed i det löfte som Jesus givit sin Kyr­ka. Det behövs äkta vara.

För att se den heliga historien mitt i alla oheliga avvikelser och svek behöver ögat vara ”ogrumlat”, det betyder enkelt och rent.

Cassianus ser i detta öga en bild för omdömesförmå­gan, discre­tio, som styr alla andra dygder.

Utan discretio och ett rent hjärta blir det mörkt i hela livet. Histo­rien framstår som godtycklig, också det egna livets historia. Men med discrectio ”får hela kroppen ljus”. Människan ser Guds plan, både i det egna livet och i kyrkans. 

Ljuset ges åt den ödmjuke. 

Det är de ödmjuka som dras in i och som själva skri­ver den heli­ga historien.

De lever i Marias och hennes sons efterföljelse.

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson