Kortpredikan 17 juli 2021
2 Mos 12: 37-42; Ps 136: 1, 23-24, 10-15; Matt 12: 14-21
”Ingen skall höra hans röst på gatorna”, säger profeten om ”Herrens tjänare”. Han skall inte ”träta och ropa”. Ändå skall ”han en dag föra rätten till seger och hans namn skall ge folken hopp”.
Att han förkunnar ”rätten för folken” kan vi läsa om i kyrkans sociallära. Vad skulle inte hända om folkens ledare började läsa den?
Den som läser eftertänksamt upptäcker ett kännetecken som också Benedictus citerar i sin regel. ”Han skall inte bryta det knäckta strået eller släcka den rykande veken.”
Han tycks röra sig på marken med lätta och ömma fötter. Inte ens ett skadat grässtrå knäcks.
Den vind som utgår från honom tycks både stark och ömsint. Inte ens en rykande veke släcks ut.
Det antyds när ”folk av allehanda slag” följde Israels barn ut ur Egypten. Sannolikt de marginaliserade och svagaste. De förstod intuitivt.
Men varför ”skall ingen höra hans röst på gatorna”? Är inte gatorna den rätta platsen för mission? Inte utan vidare.
Uttåget ur Egypten kallas ”en Herrens vaknatt”. Den yttre dramatiken hade en insida, som bara upptäcks av den som ”vakar”.
Israels barn fick befallningen att fira en ”högtidsvaka, släkte efter släkte”. Kyrkan firar sin befrielse i varje eukaristi.
Insidan, där bedjaren vakar och väntar, där alla ord tystnar – en ”vaknatt”. Bedjaren upptäcker att de egna orden inte räcker. Tystnaden är större än också goda ord.
Kyrkan säger att de kontemplativa klostren fullbordar kyrkans mission.
Varje bedjare har en liknande kallelse. Vad är viktigare än att vaka? De ord som spelar roll och ”ger hopp” föds ur tystnaden.
pater Ingmar Svanteson
