Kortpredikan 17 augusti 2021

Dom 6: 11-24a; Ps 85: 9, 11-14; Matt 19: 23-30

Gud har det svårare med somliga, särskilt med de rika.

De som ofta har hört var­ningarna blir lätt lomhörda. De känner redan sva­ret, ”…för Gud är allting möjligt”, men sedan händer inte så mycket mer.

När lärjungarna hör om kamelen och nålsögat blir de be­störta.

När Gideon får besök av ängeln blir han förundrad, men inte pa­ra­lyserad. Hans bön om ett tecken är uppriktig. Han vill bli över­tygad.

När han ser tecknet, elden som förtär matoffret, säger han: ”Ve mig…” Han får höra: ”Frid vare med dig, frukta inte. Du skall inte dö”.

Petrus säger sakligt att de ”lämnat allt” och följt Herren. Han får höra: ”Var och en” som i handling sätter Herren före familj och ägode­lar skall ”få hundra­falt igen”.

När Gud tar människor i sin tjänst börjar det med bestörtning, för­undran, förskräckelse. Men sedan händer något.

Gideon byggde ett altare och blir domare för Israels folk. Lärjung­arna blir apostlar och frambar det eukaristiska offret där elden ”för­­tär” bröd och vin och gör det till det nya För­bun­dets eviga of­fer.

Förskräckelsen ersätts av frid, och ett uppdrag kan fullgöras.

Gideon hörde till den ”oansenligaste” ätten och var ”den ringaste” i sin faders hus. De sista blir de första.

Ett uppdrag som tas emot i tro och fullföljs i lydnad bekräftar att ingenting är omöjligt för Gud, inte ens när det gäller att förvandla människor.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson