Kortpredikan 17 april 2021
Apg 6: 1-7; Ps 33: 1-2, 4-5, 18-19; Joh 6: 16-21
Hur lång tid tar det att bli frälst?
”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten ger denna märkliga tidsangivelse när Jesus stigit upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Jesus kommer gående på sjön. När de tog med honom i båten var de framme – ”med ens”.
Detaljen visar att Jesus är Herre över tiden, precis som han är Herre över vinden och vågorna. Hans är ”tiden och tidevarven”, som vi påmindes om när påskljuset ristades. Samtidigt var han en tidsbunden människa.
Det betyder att den som genom tron är förenad med Jesus redan är framme. Tiden är upphävd och lärjungarna är ”med ens” vid målet. Evigheten har stigit in i människans tid och lärjungarna får del av den.
Detta blir tyvärr också en frestelse för ”svärmeanden” i människan. Hon frestas att glömma den tid hon är bunden av så länge hon lever. Hon tror sig vara ”frälst” redan genom en första erfarenhet av Jesus.
Den unga kyrkan hade den första pingstdagen ”plötsligt” fått del av den helige Anden. Ändå, när det gått lite tid, gnisslade det. De grekisktalande kristna, som upptagits i synagogan som proselyter, blev åsidosatta av de judekristna vid den dagliga matutdelningen. Apostlarna måste insätta diakoner för att stävja denna orättvisa. Trots att alla hade tagit emot den helige Ande.
Också den kristne förblir en tidsbunden varelse. Hon måste börja på nytt varje morgon. Livet liknar mera ett maratonlopp än ett sprinterlopp.
Många tycks inte få lära sig detta och tar anstöt när de upptäcker att också kyrkan har ”bakgårdar” och ”lik i garderoben”.
Benedictus vet om det och reglerar allt i klostret så att inte tröghet och orättvisor tar över. Förvaltaren i klostret tecknas med drag som liknar diakonens.
Men också i regeln skymtar ”det plötsliga” fram. Benedictus berättar att den broder som håller ut på ödmjukhetens stege ”strax” når den fullkomliga kärleken. Det är nåden som genom den helige Ande fullbordar sitt arbete i den ödmjuke. Nåden finns där hela tiden, men måste upptäckas varje morgon och i varje ny situation, inte minst i prövningen.
Det är samme Ande kyrkan ber skall stiga ner över gåvorna på altaret. Eller som i bikten befriar syndaren från hans börda. I sådana ögonblick är vi ”med ens” framme.
De erfarna vägledarna hänvisar till ständig vaksamhet och ständig bön: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son. Förbarma dig över mig syndare”.
Den som ödmjukar sig upptäcker att han ”med ens” är framme.
pater Ingmar Svanteson
