Kortpredikan 16 december 2020
Jes 45: 6b-8,18,21b-25; Ps 85: 9-14; Luk 7: 19-23
”Jag är Herren, ingen annan finns.”
Profeten vittnar grandiost om den ende sanne Guden. Han har danat och skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teologin skall senare precisera och säga att han tillåter och använder sådant, men inte direkt ”skapar” det.
En gång skall han hålla dom. ”För mig skall alla knän böja sig”. Paulus skall långt senare använda ordet som bekännelse till Kristus, Herren.
Mitt i sin hisnande bild av den ende Guden antyder profeten något.
Himlarna skall ”drypa” och låta ”rättfärdighet strömma ner”. Jorden skall ”öppna sig” och ”dess frukt bli frälsning”.
Kyrkan har förstått det som en profetia om julens och inkarnationens evangelium.
Allt verkar klart och entydigt. Varför tvivlar vi och varför tvivlar Johannes Döparen i sitt fängelse? Han och vi får inget enkelt svar på frågan. Jesus hänvisar till vad man kan se och höra: ”blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud”. Profeten och vi påminns om sina föregångarnas profetior.
Så tillägger Jesus: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull”. Också profeten prövas.
Profeten Jesajas vittnesmål signalerar ett faktum, men detta faktum är ingen självklarhet. Den väntar på människans tro, och på hennes bön.
”Dryp, ni himlar därovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli frälsning.”
En bön måste bes. Den som ber, ber i tron att bönen blir hörd och besvarad.
Den heliga eukaristin är ett faktum, men vi firar eukaristi som en bön, inte minst under advent och pandemi.
pater Ingmar Svanteson
