Kortpredikan 15 maj 2019, S. Pachomius, abbot (d. 346)
Apg 12:24-13:5a; Ps 67:2-3,5-6,8; Joh 12:44-50
”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.”
Lukas berättar hur Barnabas och Saul genom Andens ledning för Guds ord vidare från plats till plats.
300 år senare möter det Pachomius, som satt i fångenskap i Egypten. Han ”hör” det genom att ”se” de kristnas kärleksfulla omsorger om dem som satt i fångenskap. Själv blir han först eremit och sedan den som organiserar det första kristna klostret.
Johannes klargör varför detta ”ord” kan sprida sig. Jesus talar inte av sig själv. Fadern talar genom honom. Därför ger det också ljus. ”Den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.”
Därför ställer det också den som hör hans ord i ett vägskäl. Att avvisa och inte ta emot hans ord är att avvisa både livet och ljuset. Jesus säger att det ord han talat skall ”döma” den som avvisat det. ”Det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen.”
Ordet har inte kommit för att döma, utan för att rädda. Den dom som Gud till slut fäller är en bekräftelse av människans egen reaktion, när hon avvisar det eller inte tar vara på det.
Mycket i kyrkans evangelisation och förkunnelse skapar missförstånd, som kan och bör rättas till. Men allt avståndstagande beror inte på missförstånd.
Människan är i stånd att avvisa Guds ord av det fasansfulla skälet att hon inte vill, trots att hon förstått eller åtminstone anat.
”Det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen.”
pater Ingmar Svanteson
