Kortpredikan 15 februari 2023, S. Sigfrid av Växjö, biskop
1 Mos 8: 6-13, 20-22; Ps 116: 12-15, 18-19; Mark 8: 22-26
Berättelsen om syndafloden har sin bakgrund i historiskt kända flodkatastrofer i Mesopotamien. Det finns liknande berättelser i andra religioner, men den bibliska framställningen är annorlunda.
Gud ser människans ondska och floden måste till för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samtidigt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fienderna går under.
Den sanne Guden förblir trofast, trots människans trolöshet.
”Syndafloden” handlar inte främst om en förgången händelse. Den är giltig för alla tider. Gud kan inte lämna trolösheten ostraffad, men själv förblir han trofast och öppnar en väg vidare.
Noa är rättfärdig och utväljs som Guds redskap. Han och hans familj är en liten ”rest”, som blir fröet till ett nytt folk. Guds trofasta barmhärtighet består, trots människans ondska.
Gud vill inte människans undergång. Han vill att hon skall leva. Arken blir en förebild till dopet in i Kyrkan och ett nytt liv. Syndaflodens kusliga allvar har sin yttersta källa i hans barmhärtighet.
Människan liknar den blinde i Betsaida som får sina ögon öppnade för Guds evangelium.
Jesus Kristus är den nye Noa som stiger ner i syndens flod, vilket leder till hans död. Men där förändras allt. Han uppstår till det nya livet.
Ur hans uppståndelse och genom Anden, förebådad av duvan, växer hans Kyrka fram. De som döps in i hans död från synden, döps samtidigt till ett nytt liv i hans uppståndelse. Hans Kyrka blir det nya förbundets ark.
Den helige Sigfrid beskrivs i Erikskrönikan som ”den som kristnade Sveriges land”. Krönikan säger att han döpte Olov Skötkonung vid Husaby källa i Västergötland och dog som biskop i Växjö.
De döpta blir skyddade från de onda krafterna, men samtidigt kallade att vittna om den Herre som vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen och därmed få leva i hoppet om en ny himmel och en ny jord.
pater Ingmar Svanteson
