Kortpredikan 15 februari 2020, S. Sigfrid av Växjö, biskop

1 Kung 12: 26. 32; 13:33-34; Ps 106: 6-7a, 19-22; Mark 8: 1-10

Salomos avfall fick katastrofala följder. Riket splittrades. Jerobe­am blev kung för ”Israel”, de tio stammar som skildes från Judas och Benjamins stammar kring Jerusalem.

Jerobeam måste förhindra att folket fortsatte att dra upp till temp­let i Jerusalem. Det kunde leda till att de också ville återvända till Judas kung.

Han låter göra två kalvar av guld och ställer upp dem i Betel och Dan. Han konstruerar högtider som liknar dem som Gud instif­tat genom Mose. Han insätter också präster som liknar det levi­tis­ka prästa­dömet. ”Vem som hade lust” kunde bli präst.

Mönstret går igen genom historien, när den statliga makten försö­ker utnyttja kyrkan för egna syften. Ofta handlar det om utnäm­ningsrätten av biskopar eller tvånget på kyrkan att anpassa sig efter vad makten och ideologin kräver.

I evangeliet ser vi hur det är tänkt. Jesus själv ger brödet åt sina apostlar för att de skall dela ut åt det folk som hungrar. Han utser sina apostlar. Ingen kan ta sig det uppdraget. Så måste det fort­sätta.

Det handlar i grunden inte om struktur och makt. Det som driver Jesus är hans barmhärtighet. ”Det gör mig ont om folket”, säger han. De gåvor kyrkan förmedlar måste komma från honom.

Det är därför kyrkan har tvingats kämpa för att bevara sin frihet från yttre inblandning, inte minst i frågor kring det apostolis­ka äm­betet.

Samma kraft drev den helige Sigfrid att komma till Sverige. En­ligt Erikskrönikan var det han som ”kristnade Sve­riges land”. Tra­di­tio­­nen säger att han i början av 1000-talet döpte Olov Skötko­nung vid Husaby källa i Väster­götland och dog som biskop i Väx­jö.

Av denna barmhärtighet äter vi och dricker i varje eukaristi.

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson