Kortpredikan 15 december 2020
Sef 3: 1-2,9-13; Ps 34: 2-3,6-7,17-19,23; Matt 21: 28-32
Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skulle drabba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläckad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Herre.
Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk skara”.
De har lämnat lögnen bakom sig, den lögn som säger, men inte gör. De lyssnar och lyder. De förtröstar på Herren. Därför håller de också ut.
Ur den kvarlevan växer det nya. På denna rest hänger framtiden.
Tålamod och uthållighet är inget pampigt. Andra dygder är mera iögonenfallande. Ändå är tålamodet avgörande.
Genom tålamod tar människan sin själ i besittning. Motsatsen är när hon genom stress och oro lämnat ut själen till främmande makter.
Människan behöver uthållighet för att nå målet, liksom hela folket behöver den kvarleva som profeten vittnar om.
Benedictus talar om att ”hålla fast vid Kristi lära intill döden… och genom tålamod dela hans lidanden, så att vi också får del i hans rike”.
Den heliga eukaristin ger en försmak av Guds rike. Det gör också tålamodet.
pater Ingmar Svanteson
