Kortpredikan 14 september 2022, Det Heliga Korsets upphöjelse
Fil 2: 6-11; Ps 78: 1-2, 34-38; Joh 3: 13-17
Vi firar invigningen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991.
Mässan firades i klostergården – i strålande sol (kyrkan var ännu inte byggd).
Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det heliga korset, vars upphöjelse är dagens firningsämne.
Kejsarmodern Helena (300-talet) lät gräva fram det heliga korset på Golgota-kullen. Det hyllades och vördades av de troende. Festen spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hösten. De troende visste att korset gav ifrån sig kraft.
Men korset är ett motsägelsens tecken. En obegriplighet för många. En stötesten för andra. De troende vet: Hade inte Livet spikats upp på korset, hade vi inte haft tillgång till livet och odödlighetens källa.
Benedictus sammanfattar det i avslutningen till regelns prolog, där han säger att bröderna genom tålamod skall dela Kristi lidanden för att också få del av hans härlighet.
Han är där hela tiden, överallt och i allt som händer, men inväntar vår överlåtelse och samverkan, ofta genom tålamodet. Inte för att plåga oss, men för att öppna våra ögon. När vi ser det svåra i ljuset från korset sker något. Korset ger ifrån sig kraft. Liksom det ur den korsfästes sida rann fram blod och vatten.
”Förbannelsens träd blev till livets träd i paradisets mitt, för att livet skulle uppstå där döden en gång föddes.” (dagens prefation)
Vi firar det i varje eukaristi för att det också skall bli vår ständiga bön:
”Fräls oss, Kristus, vår Frälsare, med korsets kraft. Du som lyfte Petrus ur djupet, förbarma dig över oss.”
pater Ingmar Svanteson
