Kortpredikan 14 mars 2020

Mik 7: 14-15, 18-20; Ps 103: 1-4, 9-12; Luk 15: 1-3, 11-32

Hur gick det för den äldste sonen?

Stannade han utanför festen, inlåst i sin missunnsamma bitter­het?

Han fick höra av fadern: ”Allt mitt är ditt”. Vi skall höra något lik­nan­de när Jesus talar om sitt förhållande till sin himmelske Fa­der, sär­skilt i Johannesevangeliet. Allt vad Fadern är och äger har han givit till Sonen, ”allt mitt är ditt”.

Människan kallas att bli Guds barn. Det är långt mera än vad vi kan föreställa oss. Det är delak­tighet i den gudomliga fullheten. Gud vill säga till människan: ”Allt mitt är ditt”.

Det skymtar fram i gåvan till den hemkomne sonen i liknelsen. Fadern säger till tjänarna: ”Ta fram min finaste dräkt och klä ho­nom i den”.

Den förlorade och hemkomne sonen förstummas.

Profeten Mika förundras över Guds förbarmande. ”Vem är en så­dan Gud som du?”

Han ber Gud att ”med sin stav vakta sitt folk”, så att det får en ”avskild boning i skogen”. En bild för klostret och för hjärtat. En plats där männi­skan växer i för­un­d­ran – eller för­blindas och för­bittras.

Människan kan och måste bereda väg genom ånger och bot, men förlåtelse är inte bara befrielse från skuld. Den är försma­ken av det gudomliga livet.

Vi hör faderns innerliga vädjan till den förbittrade sonen. ”Din bror är död och lever igen”. - Men vi får inte veta hur det gick.

Så länge människan lever kan hon välja fel och fastna i dömande bitterhet. Testet är om jag själv förlåter mina fiender.

Låt oss uppriktigt ångra och göra bot, också för allt dömande.

Och be om nådens hjälp att växa i förundran.

                                                                                              pater Ingmar Svanteson