Kortpredikan 14 juni 2019
2 Kor 4:7-15; Ps 116:10-11,15-18; Matt 5:27-32
Aposteln vittnar om sina erfarenheter i Herrens tjänst. Han är ansatt, kringränd, rådvill, förföljd, slagen till marken. Det är inte svårt att känna igen sig.
Svårare är det att känna igen den andra sidan av hans erfarenheter. Att hans rådvillhet inte ledde till rådlöshet, att han varken blev övergiven eller gick förlorad.
Men så är det. Kristus har övervunnit världen och Paulus vittnar om att ingen makt kan beröva honom delaktigheten i Jesu seger.
Han är ”ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.
Hans lidanden har fått en annan kvalitet. Han bär i sin kropp med sig den död som Jesus fick lida. Kristi lidanden ”fortsätter” i apostelns lidande. Inte för att lidanden är något gott i sig, men för att Jesu seger skall ”fortsätta”. Jesu liv skall bli synligt i Pauli dödliga kropp.
Aposteln anger skälet till att han, och vi, hela tiden erfar och plågas av nederlag, att vi har ”skatten i lerkärl”. Orsaken är att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.
Men detta ord, som ofta citeras, har svårt att landa i hjärtat. Det är därför vi behöver uthållighet och tid. Möjligen kan vi ana hemligheten när någon tackar oss för något vi inte själva ens har tänkt på. Nåden agerar bakom ryggen på oss själva.
Som aposteln säger: Allt detta sker för att nåden skall nå allt fler och väcka tacksamhet.
Det betyder inte att vi kan lägga händerna i knät. Frestelser måste avvisas, ibland ”huggas av” mycket bestämt, som Jesus säger i evangeliet. Men när det lyckas är det nådens förtjänst.
Löftet borde väcka förundran, hopp och glädje.
Den heliga eukaristin är både offer och kommunion. Vi firar den för att med aposteln kunna säga:
Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.
pater Ingmar Svanteson