Kortpredikan 14 juli 2022
Jes 26: 7-9, 12, 16-19; Ps 102: 13-21; Matt 11: 28-30
De monastiska fäderna hänvisar ständigt till detta ord om det skonsamma oket. Det finns som bakgrund till företalet till Benedictus regel. Helgonen bekräftar det när de utstår allt, men ändå skyndar vidare i ofattbar glädje.
Det verkligt mödosamma är den egna mödan, som ändå bara föder vind. Ändå väljer människan oftast denna fåfänga möda.
Men det finns något i människan som vet, åtminstone anar. ”Min själ längtar efter dig om natten, min ande söker dig.”
Men när hon anat, har hon ändå svårt att hålla fast vid insikten. Hon luras av det det ytligare och i förstone lättare, som visar sig mödosamt i längden och som föder vind.
Vi hörde igår att vi måste bli som barn för att upptäcka gåvan.
Redan profeten antyder lösningen, Kristus: ”Allt vad vi har uträttat har du utfört åt oss”.
Det människan anade i sin andes ”längtan” har någon utfört åt oss. Eller snarare: han utför det i oss, när vi låter honom göra det. Bibel 2000 formulerar hemligheten: ”Allt vad vi gör är ditt verk”.
Jesu tvåfaldiga ord rymmer denna hemlighet: ”Kom till mig”, och ”Ta på er mitt ok och lär av mig”.
Något händer. Ett heligt utbyte. Bördan lyfts av och mödan ersätts av vila. Oket visar sig vara skonsamt och lätt.
Varje eukaristi rymmer mönstret. Vi kommer till honom, frambär och överlåter oss själva, förtröstar på honom, upptäcker och smakar det heliga utbytet: ”Allt vad vi gör är ditt verk”.
pater Ingmar Svanteson
