Kortpredikan 14 augusti 2021, S. Maximilian Maria Kolbe, präst och martyr
Jos 24: 14-29; Ps 16: 1-2a, 5, 7-8, 11; Matt 19: 13-15
Den 14 augusti 1941 erbjöd sig Maximilian Kolbe att ta sin medfånges plats i dödsbunkern i Auschwitz.
Det kan tyckas långt mellan denna heroism och det barn som Jesus ställer fram som föredöme. Men äkta heroism vittnar samtidigt om barnets förtröstan.
Maximilians skriver: ”Ibland är livet verkligen svårt och man tror att det inte längre finns någon utväg. Eftersom vi inte kan veta allt, ser vi inte sambandet mellan vår egentliga lycka och de vidriga omständigheter som plågar oss. Vad skall vi alltså göra? – Lita på Gud”.
Maximilians heroism kan tyckas långt från det folk som ständigt avfaller och som Josua ställer inför valet vilken Gud de vill tjäna. Men kyrkan är både katolsk och helig.
Folket vet att Gud har fört dem hela vägen, förjagat deras fiender och gett dem deras land. Det är när de glömmer det som de släpper in avgudarna.
Josua är inte nöjd med en läpparnas bekännelse. Folket måste skaffa bort de främmande gudar som de har ibland sig. Utan att bryta med onda vanor och tankemönster blir det ingen kraft i det goda. Utan ånger och föresats fullbordas inte omvändelsen.
Ändå – och det är det största – är det bara genom förtröstan på nåden som vi vinner seger. Därför är barnen förebilden.
Vad de ”vet” med hela sin varelse är att de är beroende. Därför är de föredömen för de vuxna, som behöver lång tid och många bittra erfarenheter för att återvinna barnets förtröstan. Högmodet är det svåraste hindret.
Samma roll spelar våra doplöften, som förnyas under påsknatten. De föregås av avsägelsen. ”Tar du avstånd från…?” Detta nej till det onda är ofrånkomligt, men det kulminerar i tron på allt Gud har gjort för oss och gör med oss.
Maximilians heroism hade sin källa i hans förtröstan.
Doplöftena binder oss vid nåden. ”Lita på Gud.”
pater Ingmar Svanteson
