Kortpredikan 13 september 2019, S. Johannes Chrysostomos, biskop och kyrkolärare
1 Tim 1:1-2,12-14; Ps 16; Luk 6:39-42
Chrysostomos är inte bara känd för sin vältalighet, därav tillnamnet "gyllenmun", han var också modig. Hans försvar för den sanna tron och för de fattiga gjorde att han som patriark i Konstantinopel drevs i landsflykt. Kejsarinnan Eudoxia tålde inte hans kritik.
Han fruktade inte motstånd, förlust av ägodelar eller döden. Han föraktade världens fasor och nöjen. Makternas raseri liknade han vid spindelväv. Han kunde med Paulus säga: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft”.
Han förlorade livet av den grymma behandlingen. Han kunde känna igen sig i Jesu ord: ”Lärjungen inte är förmer än sin lärare”.
Även om han genom sin landsförvisning hade skilts från sin församling påminner han om att de är förenade i kärleken. ”Där jag är, där är också ni. Där ni är, är också jag. Vi utgör en kropp. Döden kan inte skilja oss. Även om min kropp dör så lever själen och kommer att ha folket i åminnelse”.
Han säger: ”Ni är för mig medborgare, ni är fäder, bröder, söner, lemmar, kropp och ljus, ja till och med kärare än ljuset. Vad kan skänka mig mera ljus än er kärlek? Ljuset är för mig till nytta i detta livet, men er kärlek flätar mig en krans i det kommande”.
Vi går in i denna de heligas gemenskap när vi firar den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
