Kortpredikan 13 maj 2019
Apg 11:1-18; Ps 42:2-3; 43:3-4; Joh 10:1-10
Bildspråket i inledningen till herdekapitlet kan verka förvirrande. Jesus, som senare skall kalla sig ”den gode herden”, kallas först grinden.
Det är bara genom honom som det ges tillgång till liv. De som ”klättrar in på ett annat ställe” har andra avsikter.
Kyrkan är ”grindvakten” som måste varna för falska herdar. Det är ingen behaglig uppgift, men nödvändig. Blod ger liv, men kan också förgifta, om det inte först har testats.
Den apostoliska uppgiften utesluter inte att fåren själva lär sig ”att känna igen hans (herdens) röst”, men det apostoliska ämbetet har det avgörande ansvaret.
Anden leder kyrkan in i nya situationer. Steget ut till hedningarna var stort, större än vi kan föreställa oss.
Lukas berättar ingående. Han vet att frågan är svår. Petrus var redskapet. Hans dröm och det som hände i Caesarea övertygar "apostlarna och bröderna i Judeen".
Anden använder sig både av aposteln och av församlingens instämmande, både av det apostoliska ämbetet och av det som senare skulle kallas "sensus fidelium", de ”troendes känsla", som "känner igen hans (Herdens) röst".
Öppningen för något nytt måste prövas, ty det finns en fiende som vill "stjäla, slakta och döda". De som ”klättrar in på ett annat ställe” har andra avsikter, medvetet eller omedvetet.
"Jag är grinden", säger Jesus. Det är det ”exklusiva”.
Men hans avsikt är att ge frihet. Hans ”exklusivitet” är helt ett med den Ande som ”blåser vart den vill” och som ger frihet att
”gå in och ut och finner bete”.
Hans avsikt och vilja är att vi skall "ha liv, och liv i överflöd".
pater Ingmar Svanteson