Kortpredikan 13 maj 2019

Apg 11:1-18; Ps 42:2-3; 43:3-4; Joh 10:1-10

Bildspråket i inledningen till herdekapitlet kan verka för­virr­ande. Jesus, som senare skall kalla sig ”den gode herden”, kallas först grinden.

Det är bara genom honom som det ges tillgång till liv. De som ”klätt­­rar in på ett annat ställe” har andra avsikter.

Kyrkan är ”grindvakten” som måste varna för falska herdar. Det är ingen be­hag­lig uppgift, men nöd­­vändig. Blod ger liv, men kan också förgifta, om det inte först har testats.

Den apostoliska upp­giften utesluter inte att fåren själva lär sig ”att känna igen hans (her­dens) röst”, men det apostoliska ämbetet har det avgörande an­svaret.

Anden leder kyrkan in i nya situationer. Steget ut till hedningarna var stort, större än vi kan före­ställa oss.

Lukas berättar ingåen­de. Han vet att frågan är svår. Petrus var redskapet. Hans dröm och det som hände i Caesarea övertygar "apostlar­na och bröderna i Judeen".

Anden använder sig både av aposteln och av församling­ens in­stämmande, både av  det apostoliska ämbetet och av det som senare skulle kallas "sensus fidelium", de ”troendes känsla", som "känner igen hans (Herdens) röst".

Öppningen för något nytt måste prövas, ty det finns en fiende som vill "stjäla, slakta och döda". De som ”klättrar in på ett annat ställe” har andra avsikter, medve­tet eller omedvetet.

"Jag är grinden", säger Jesus. Det är det ”exklusiva”.

Men hans avsikt är att ge frihet. Hans ”exklusivitet” är helt ett med den Ande som ”blåser vart den vill” och som ger fri­het att

”gå in och ut och finner bete”.

Hans avsikt och vilja är att vi skall "ha liv, och liv i överflöd".

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson