Kortpredikan 13 februari 2020
1 Kung 11: 4-13; Ps 106: 3-4, 35-37, 40; Mark 7: 24-30
Hur var det möjligt?
Salomos liv slutar i förnedring. På gamla dagar lät han sig förledas till avfall. Han byggde altare åt avgudarna Kemos och Molok. Bibeln kallar dem ”styggelser”. Salomo lät det ske på helig mark. Han bröt mot det första budet.
Det ledde till splittring av det enade rike han fått i arv av David. Hur var det möjligt?
Trots sin vishet lät Salomo sig förföras av den last som förstör alla andra dygder - högmodet. Han förlorade den dygd som fått honom att be om vishet - ödmjukheten. Människan blir inte ödmjuk automatiskt för att hon blir gammal.
Den syriskfenikiska kvinnan, som ber Jesus bota sin besatta dotter, hade just det som Salomo saknade.
Hon avvisades först av Jesu ord om att inte ta barnet från barnen och ge det åt hundarna. Orden låter kränkande, men uttrycker Guds plan. Budskapet skulle först ges åt judarna, sedan åt hedningarna.
Det visste knappast kvinnan. Hon styrs av sin omsorg om dottern och av den tro på Jesus hon hade fått. Hon tillåter inte sina känslor att föra henne vilse.
Hennes ivriga och ödmjuka bön får Jesus att ändra sig! Han låter sig övervinnas av ödmjukheten! Här upphävs alla gränser, utan att det kan göras till regel.
Jesus möter hos denna kvinna sitt eget mysterium, han som frälste oss genom sin ödmjukhet. Och som kallade oss att få del av samma kraft. Ingenting är starkare än ödmjukheten.
Låt oss be om delaktighet i Jesu Kristi ödmjukhet. Inte bara en gång, utan varje dag, så länge vi lever.
Vi gör det i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson