Kortpredikan 13 augusti 2019, S. Maximos Bekännaren, munk och martyr
5 Mos 31:1-8 5 Mos 32:3-4a,7-9,12; (Resp.ps); Matt 18:1-5, 10, 12-14
Mose ger Josua uppdraget att föra folket över Jordan, besegra de folk som bodde där och ta det utlovade landet i besittning.
Den tidiga kyrkan läste och förstod detta som en bild för en andlig kamp. ”Folken” som skall besegras är tillvarons andliga fiender.
Inte ens Mose fick föra folket till målet. Josua är en profetia om Jesus, som för sitt folk in i Guds rike, där de onda makterna är besegrade.
För de första munkarna blev det också en bild för att besegra lasterna och låta dygderna inta deras plats. Tillvarons kosmiska kamp utspelas i människans hjärta. Guds rike upprättas redan här i tiden, i det rena hjärtat.
Kampen förutsätter tro på Jesus, förebådad av honom som bär samma namn, Josua, men efterfrågar också beslutsam frimodighet. ”Var frimodig och oförfärad.”
Maximos (d. 662) räknas som 600-talets främste teolog. Han beskriver människan som förmedlare mellan himmel och jord, förverkligat i inkarnation och gudomliggörelse.
Han blev martyr för sin bekännelse till att Jesus hade en äkta mänsklig vilja, inte bara en gudomlig. Det var med sin mänskliga vilja som Jesus i Getsemane överlät sig åt Faderns vilja.
Denna tro på Jesus får konsekvenser i synen på människan och hennes frihet. Gud efterfrågar människans vilja och samverkan. Förhållandet mellan frihet och nåd är ett äkta mysterium, ett av de största.
Inte ens när hon "blir som barnen", eller som det förlorade fåret, elimineras hennes frihet.
När hon är som svagast och som mest beroende av nåden får hon höra: "Var frimodig och oförfärad".
Ändå är det inte den egna kraften som segrar. "Herren är den som går framför dig, han skall inte lämna dig eller överge dig".
Nåden är ingjuten i viljan och förvandlar den. Men utan att eliminera den.
”Skapa i mig Gud ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”
pater Ingmar Svanteson
