Kortpredikan 13 april 2019
Hes 37:21-28 Jer 31:10-12b,13 (resp.psalm) Joh 11:45-56
Hesekiel hör till de stora profeterna. I den babyloniska fångenskapen ingjuter han hopp i folket. De förskingrade skall förenas och de bortförda skall åter få bo i sitt land under en och samma herde. "Min boning skall fara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk." Samtidigt antyds något nytt och större. Fridsförbundet skall gälla ”för evigt”.
Det kunde bara en profet säga. Sannolikt förstod han inte själv hela innebörden i vad han sade.
Inte heller översteprästen Kajafas talar "av sig själv - han talade profetiskt". När konfrontationen med Jesus når sin kulmen och Stora rådet fattar sitt beslut säger han: "det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under".
Evangelisten förklarar och vidgar det ytterligare: "Jesus skulle dö, och inte bara för folket, utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett".
Inte minst i Uppenbarelseboken möter oss Hesekiels ord och bilder. Han ser den yttersta och fullbordade meningen i löftet att Guds helgedom för evigt skall vara hos dem.
Kristi påsk är löftenas historiska fullbordan. Men profeten ser ännu längre.
Men det har sitt ohyggliga pris. Det som hände på Golgota följs av templets slutliga förstörelse några decennier senare.
En annan profet, Jeremia, hade talat om att riva ner och förstöra. Ur detta byggdes det nya upp.
I den heliga eukaristin firas både förfluten, närvarande och kommande tid: "Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet."
pater Ingmar Svanteson
