Kortpredikan 12 september 2019
Kol 3:12-17; Ps 150:1-6; Luk 6:27-38
Dagens två läsningar målar två bilder. Paulus förmanar den kristna församlingen att dra konsekvenserna av sin tro. Jesus uppmanar ”dem som vill lyssna” att ”vara barmhärtiga”.
Bilderna kan förvisso problematiseras. Skall hustrun som misshandlas av sin man vända andra kinden till? Skall kriminalitet och våld ta över våra gator? Också ett kloster behöver en ordning ”för att utrota fel och bevara kärleken”.
Bilderna kan romantiseras och därmed ge näring åt dem som helt vill avvisa dem, men något i människan anar Guds plan i dessa bilder. Också den mest sekulära människan citerar ordet om att ”vända andra kinden till”, om än för att avvisa det. Människan behöver bilderna, inte som idéer eller ouppnåeliga ideal, men som verklighet.
På den ena målas bilden av dem som älskar sina fiender, som ger utan gräns, som inte dömer. De har befriats från ondskans ekorrhjul.
På den andra målas bilden av dem som är vänliga, milda, tålmodiga, fördragsamma, förlåtande. Något har hänt i deras hjärtan.
Den första bilden avslöjar att det handlar om "den Högstes söner". De har blivit lika sin barmhärtige Fader.
Den andra bilden antyder källan till det ömsesidiga tålamodet. De har fått frid i sina hjärtan. Kristi ord bor hos dem, i ”psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden".
Det är Anden som gör något med dem. De låter detta ske. I ständig kamp, men utan kramp. Under tårar ber de om nåden. De låter sig förvandlas.
Utan att veta det hindrar de världen att gå under.
De ber om Kristi frid i hjärtat och firar den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson