Kortpredikan 12 januari 2023

Heb 3: 7-14; Ps 95: 6-11; Mark 1: 40-45

”Genast försvann spetälskan.”

Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen.

Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken.

Men tiden går och människan har kort minne.

Det är lätt att förledas och förhärdas, att drabbas av ”andlig skle­ros”. Glömskan kan bli så total att allt tycks borta. Fienden kan lätt viska att det bara var inbillning. 

Människan behöver uthållighet för att inte glömma det som hän­de och som sakramentalt upprepats många gånger.

Låt oss ”orubbligt hålla oss till samma grundval som i början”, ma­­­nar Hebreerbrevet.

Benedictus citerar förmaningen i prologen till regeln: ”I dag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan”.

I prologens slutvers klargörs att uthållighet inte bara är en fråga om mänskliga krafter, utan om att ”ha del i Kristus”. Att öva ut­hållighet är att ”dela Kristi lidanden, så att vi också får del av hans rike”.

Vi hör och ser, firar och smakar det i den heliga eukaristin. Offret fort­sätter i den heliga kommunionen som ger ”del i Kristus”.

Prästen ber tyst inför varje kommunion: ”Tillåt aldrig att jag nå­gonsin blir skild från dig”.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson