Kortpredikan 12 februari 2021
1 Mos 3: 1-8; Ps 32: 1-2, 5-7; Mark 7: 31-37
Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon förstår vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Psykologi, genetik och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt.
Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. Människan låter sig luras av en illvillig och listig makt, som frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.
Ormen får Gud att framstå som småaktig, när han har dragit en gräns vid ett av träden i lustgården.
Men Guds avsikt med den gränsen är god. Han vill förvisso öppna människans ögon för gott och ont. Han vill fullkomna människan så att hon ”blir såsom Gud”, så att avbilden blir ”lik Gud”.
Ormen förvrider Guds goda avsikt. Djävulen ville bli ”lik Gud”, men på egna villkor. Han lät sig fångas av högmodets frestelse. Nu lockar han människan in på samma spår.
Men målet kan bara uppnås på Guds villkor, tillsammans med honom. Han ensam förblir den yttersta källan till det goda.
Frestelsen att synda drar in människan i djävulens uppror. Människan låter sig förledas att göra det hon egentligen inte vill. Den som har fallit drar in andra i samma synd. Det leder till att människan av dåligt samvete gömmer sig för Gud och blir destruktiv, både för sig själv, för andra och för hela skapelsen.
Synden för in människan i ett ”mörker”. Hon varken hör eller talar sanning. Den dövstumme i evangeliet är en bild för människans fångenskap.
Jesu ord till den dövstumme, Effata! Öppna dig!, hörs vid varje katolskt dop. Guds ord helar människan. Det bryter igenom fångenskapen för att återge människan det hon förlorat genom synden.
Tron och dopet befriar människan. Hon hör och kan själv tala och bekänna sanningen.
De troende hör, bekänner, tackar och lovsjunger i den heliga eukaristin, som fullbordar befrielsen. Eukaristin gör dem ”lika Gud” genom att dem del av Kristus, Guds Ord, som blivit kött.
pater Ingmar Svanteson
