Kortpredikan 12 augusti 2023, Vårfrumässa

5 Mos 6: 4-13; Ps 18: 2-4, 47, 51ab; Matt 17: 14-20

Varje dag inleds av den fromme juden med denna bekännelse: ”Herren, vår Gud, Herren är en”.

Den fortsätter i budet att älska Gud av hela hjärtat och av all kraft. Budet efter­frå­gar människan helt och fullt, utan villkor, un­dantag och gömslen dit Herren inte har tillträde­. Det är en följd av tron på hela tillvarons enda Herre. 

När israeliterna får ta det utlovade landet i besittning, med städer, hus och trädgårdar som de inte själva byggt, är det en påminnel­se om att hela deras nya liv är en gåva.

Detta får israeliterna inte glömma och därför inleds bekännelsen med uppmaningen: ”Hör, Israel!”

De skall alltid och överallt påminnas om denna gåva. De skall ha den som ett tecken på handen, på pannan och på dörrposterna i sitt hus.

De monastiska fäderna hänvisar till detta ord när undervisar om den ständiga bönen. En påminnelse om och en upptäckt av att hela livet är en gåva.

Detta är trons källa och kraft. När lärjungarna inte kunde driva ut demonen berodde det på deras sva­ga tro. 

Tron kan inte mätas i känslor. Den kan vara mindre än ett se­naps­korn, men den är en gåva, svaret på Guds Ord, svaret på den röst som ropar: ”Hör, Israel!”

Guds kraft kan saboteras av en enda faktor i universum, männi­skans hjärta. Men när hjärtat öppnar sig och lyssnar, när det ”framskrider i tron och i livet”, vid­gar det sig och blir en boning för den ende Herren, den Treenige.

Och när den ser sig omkring ser den överflödet av gåvor. Paulus uppma­nar ju inte bara till ständig bön, utan till ständig glädje och ständig tacksägelse.

Om jungfru Maria sade Elisabet: ”Salig är hon som trodde”.