Kortpredikan 12 augusti 2021

Jos 3: 7-10a, 11, 13-17; Ps 114: 1-6; Matt 18: 21-19: 1

Det som Mose lagt grunden till fullbordas av Josua. Befrielsen ur Egyp­ten, förbundet vid Sinai, vandringen genom öknen, allt full­bor­das av Josua när han för folket in i det utlovade landet. Men också det pekar vidare.

Josua har samma namn som Jesus. Hela det första förbundet för­verk­ligas i Jesus, som instiftar det nya och eviga förbun­det, samlat och firat i den heli­ga eukaristin.

Men det nya finns redan fördolt i det gamla.

Prästerna, som bär förbundsarken, står på torr mark mitt i Jor­dan. Fol­ket går torrskodda in i det utlovade landet. Jor­dans vat­ten hålls tillbaka av förbundets ark.

”Scenen” är en sublim bild för Kyrkan, synliggjord och firad i varje eu­ka­­risti. Prästen lyfter upp det nya förbundets tec­ken och folket går, bildligt talat, torrskodda in i Guds rike. Det sker genom fol­kets aktiva del­ta­g­ande i det eukaristiska offret.

De onda makterna hålls tillbaka. ”Havet såg det och flydde, och Jordan vände tillbaka.” Den skuld vi, enligt evangeliet, inte kan betala blir efter­skänkt. ”Se, Guds Lamm, som borttager världens syn­der.”

Men detta måste få konsekvenser, inte minst i viljan att för­lå­ta ”dem oss skyldiga äro”.

Oförsonlighet saboterar allt. Den som inte vill efterskänka sina egna gäldenärer tar inte konsekvenserna av eukaristin.

Svårigheten att förlå­ta kan vara stor och kräva hård kamp, men är inget skäl att inte vilja göra det.

Viljan börjar i bönen för dem som gjort oss orätt, i bönen för ovänner och fiender. Det ”aktiva deltagandet” i euka­ris­tin ger den kraft som be­hövs.

Den eukaristiska bönen fortsätter i Fader vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson