Kortpredikan 12 april 2024

Apg 5: 34-42; Ps 27: 1, 4, 13-14; Joh 6: 1-15

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han, och hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­­maliels fötter, höra detta råd, men ha­de då knap­past för­stå­else för sin lä­ra­res maningar.

Stora rådet, särskilt saddukeerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

Förnuftet räcker ett gott styc­ke, men inte än­da fram. Tron be­hövs.

Tron behövs också när vi hör om brödundret.

Att de hungriga fick bröd kan var och en glädjas över. Men Jo­han­­nes kallar brödundret ett ”tecken”. Han påmin­ner också om att brödundret skedde strax före påskhögtiden.

Vi som ”sett i facit” vet att brödundret pekar mot den he­li­ga euka­ristin, trons och påskens sakrament. Tron lär oss att bröd­undret pekar fram mot ”odödlighetens läkemedel”.

Likväl kommer också vi i situationer som upprör och kan­ske väc­ker ur­sin­ne. Detta följs, som den bittra erfarenheten vet, av upp­givenhet och tomhet.

Gamaliels råd räcker ett första stycke: ”Tänk er för”.

Jesus ger oss ännu ett råd, i handling. Det står att han ”drog sig un­dan till ber­get igen, i ensamhet”.

Den ensamheten rymmer hans innersta hemlig­het och gemen­skap med Fadern.

Vi behöver renas och luttras för att upptäcka skillnaden mellan egna ”på­fund och verk” och det som är ”från Gud”.

Därför följer vi Jesus in i hans ”ensamhet”, som är gemenskap med Fadern, genom Anden.

pater Ingmar Svanteson