Kortpredikan 11 oktober 2021, S:t Johannes XIII, påve

Rom 1: 1-7; Ps 98: 1-4; Luk 11: 29-32

Under tre veckor skall vi i vardagsmässorna följa Romarbrevet, Pauli väldiga brev till de kristna i den dåtida världens centrum. Han förkunnar ”Guds evangelium”, som är ”evangeliet om hans Son”.

Brevet börjar med att Paulus presenterar sig själv som ”Kristi Je­su tjänare, kallad till apostel”.

Så hälsar han ”alla Guds älskade i Rom”. Vi vet inte hur försam­lingen uppstod och Paulus har inte varit där tidigare, men han kän­ner några av dess medlemmar.

Hans budskap är ”utlovat genom Guds profeter i de heliga skrif­ter­na”. Nu handlar det om dess fullbordan.

I evangeliet talar Jesus om något som är förmer än Jona, något förmer än också Salomos vishet.

Paulus har fått uppdraget att förkunna detta ”mera” och ”föra alla hedningar till lydnad i tro”, evangeliet om honom som är både män­niska av Davids ätt och Guds son.

Hedningarna visar sig mera mottagliga än det utvalda folket. Je­sus kallar det därför ”ett ont släkte”. De ”vill ha tecken”, men skall inte få något annat än ”Jona-tecknet”. 

Folket från Nineve omvände sig vid Jonas förkunnelse. De skall bli till dom över dem som söker andra tec­ken än ”Jona-tecknet”.

Påven Johannes XXIII sammankallade Andra Vatikankonciliet för att kyrkan med fördjupad och förnyad iver skulle förkunna Kristus som folkens ljus. Det är Kristi härlighet som skall avspegla sig i kyrkans ansikte. Endast så blir hon ett tecken och ett redskap för föreningen med Gud och för he­la mänsklighetens enhet.  

Det är lätt att tro sig redan veta. Ju mera vi söker Kristi ansikte, desto större och ”mera” blir det, desto ivrigare blir sökandet.   

”Här finns något som är ”förmer än Salomo, förmer än Jona”.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson