Kortpredikan 11 november 2021, S. Martin av Tours
Jes 61: 1-3a; Ps 89: 2-5, 21-22, 25, 27; Matt 25: 31-40
Martin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull glädje.
Den lyser fram när han delar sin mantel med den frysande och fattige tiggaren. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel.
Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Herrens tjänare: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrövade.
Mot sin vilja accepterar Martin att bli biskop. Han gömde sig bland gässen, men dessa kacklade och avslöjade honom.[1]
Han gav sig av för att stifta fred mellan stridande präster, trots att han var allvarligt sjuk.
Vi hör samma glädjande tonart i en antifonerna på hans dag: ”Han fruktade inte att dö och vägrade inte att leva.”
Vi lever i en kultur som gör tvärtom. Den fruktar döden och vägrar att leva. När ångesten drabbar blir den alltmer suicidal.
Hos profeten och helgonen skymtar alternativet. Glädjen och styrkan ges åt de ödmjuka. Ödmjukheten är samtidigt frimodig.
Det finns en väg mellan förmätenhet och förtvivlan. På den vägen försöker man inte ”göra sig stark”. Ändå ger den inte upp. Den ödmjuke ger sig inte hän åt självömkan. Den är stilla och kan vänta, men tvekar inte att handla när tiden är inne. Martin bekämpade modigt både demoner och falska läror.
Det är nästan omöjligt att beskriva den. Vägen öppnar sig för den som följer Kristus och den lyser fram hos den helige Martin.
”Han fruktade inte att dö och vägrade inte att leva.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Men det står inte i Sulpicius Severus biografi om Martin, utan är en senare legend.
