Kortpredikan 11 november 2019, S. Martin av Tours

Jes 61: 1-3a; Ps 89: 2-5, 21-22, 25, 27; Matt 25: 31-40

Det finns en befriande glädje i bilden av Mar­tin av Tours.

Det är samma färgton som i Jesajas profetia om Herrens tjänare: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrö­vade.

Det skymtar fram när Martin delar manteln med den frysande och fattige. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd hans mantel

Mot sin vilja accepterar han att bli biskop. Martin göm­de sig bland gässen, men dessa kacklade och avslöjade honom.[1]

Han for i väg för att stifta fred mellan stridande präster, trots att han var allvarligt sjuk.

Vi hör och ser samma färgton när det inför hans död sägs om honom: "Han frukta­de inte döden, men vägrade inte att leva."

Profeten ger förklaringen. Glädjen och trösten ges åt de ödmjuka.

Ödmjukheten är sam­tidigt frimodig. Den flyr inte till själv­ömkan.

Det finns en framkomlig väg mellan förmätenhet och förtvivlan, mel­lan att "gö­ra sig stark" och att ge upp.

Det är nästan omöjligt att beskriva den, men den öppnar sig för den som följer Kristus och skymtar fram hos den helige Martin.

Också döden har förlorat sitt grepp över den ödmjuke.

"Han fruktade inte döden, men vägrade inte att leva."

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson

[1] Men det står inte i Sulpicius Severus biografi om Martin, utan är legend.