Kortpredikan 11 mars 2020
Jer 18: 18-20; Ps 31: 5-6, 14-16; Matt 20: 17-28
Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av babylonierna år 587 f.Kr.
Folket och deras ledare, inklusive präster och profeter, har hårda hjärtan. De tror att allt är i sin ordning. De vill inte höra. "Vi behöver inte bry oss om vad han säger."
Men profetens ord irriterar. De vill få tyst på honom. De tänker ut en plan mot honom. Trots att han älskar och vill rädda både folket och staden.
Hela Jeremias profetiska insats tycks sluta i nederlag och misslyckande.
Profeten Jeremia är en plågsam och tydlig profetia om Jesus. Också Jesus talar om att templet skall gå under. Han vet vad som skall drabba honom. Han vet att de ”stämplar” för att ta hans liv.
Ändå låter han det ske. Han har inte kommit för att nå världslig framgång utan för att ge sitt liv till lösen för många, för att ge dem ett nytt liv.
Hans apostlar skall föra det vidare, med beredskap att ge sina liv.
De är ivriga men vet ännu inte vad det kommer att kosta. De säger sig vara beredda att dricka samma lidandets bägare som sin Herre.
Jesus tar emot deras iver, trots de blandade och äregiriga motiven. Han avvisar dem inte nedlåtande: ’ni vet inte vet vad ni talar om’, trots att han vet att de alla först skall svika. ”Min bägare skall ni få dricka.” Det är märkligt, men hoppfullt.
Den första ivern och kärleken har blandade motiv, men dessa kan renas. Det behöver inte sluta i tröghet och anpassning till världen, trots att frestelsen är överhängande.
Fastetiden är oss given för att rena våra motiv och förnya den andliga ivern och glädjen.
I varje mässa bär vi fram oss själva för att våra tankar skall förvandlas och förnyas, så att vi kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt (Rom 12:2).
pater Ingmar Svanteson