Kortpredikan 11 december 2020
Jes 48:17-19; Ps 1: 1-4,6; Matt 11: 16-19
”Då skall frid tillflyta dig som en ström.”
Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och sedan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta.
Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det onda och gör det goda”. Texten fortsätter direkt: ”Sök friden och sträva efter den”. Det tycks nästan vara olika sidor av ett och samma mynt.
Staretsen Siluan beskriver motsatsen. Han säger att den som följer den egna viljan aldrig får frid. Hon är aldrig nöjd. Ingenting passar, antingen är det för svårt eller för lätt, för krävande eller för generöst.
Den barnsliga egenviljan ser vi i dagens evangelium om dem som avvisar både den asketiske Döparen och den livsbejakande Människosonen.
”O att du ville ge akt på mina bud!” Profeten vädjar. Han vill öppna våra ögon för en gåva. Vi ser det hos dem som kan tacka för allt, vad som än händer. De har upptäckt gåvan i att leva i lydnad och överlåtelse.
En vägledare[1] säger: ”När du exempelvis är nedtyngd av sorg eller dysterhet, lider av hettan, kylan eller något liknande, lyft då upp ditt hjärta till den eviga viljan, som för ditt eget bästa vill att du, i den stunden och på det sättet, skall uthärda denna besvärlighet”.
Han kallar gåvan: ”Det närvarande ögonblickets sakrament”.
Den heliga eukaristin fortsätter i det enkla hjärtat.
”Då skall frid tillflyta dig som en ström.”
[1] J-P de Caussade: Överlåtelsen åt Guds försyn. Cavefors 1985.
pater Ingmar Svanteson
