Kortpredikan 10 mars 2022
Est Gr C: 12, 14-16, 23-25; Ps 138: 1-3, 7c-8; Matt 7: 7-12
En intensiv uppmaning till bön, följd av ett enormt löfte om bönhörelse.
Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av förintelse. Men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livsfara.
Därför vänder hon sig först till Gud: ”Hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre”. Hon ”påminner” Gud om hur han har avskilt detta folk från alla andra folk till att bli hans egendom.
När Jesus uppmanar sina lärjungar att be ”påminner” han dem om att en far inte vägrar att ge sitt barn vad det behöver och ber om. ”Skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Varför denna intensiva uppmaning till bön? Gud vet ju redan vad vi behöver. Är bön något mera än begärbön?
Paulus säger att de troende inte vet hur de skall be innan de egna orden tystnar och Anden ber i honom. Inte bara de egna orden tystnar. Också viljan förvandlas. ”Ske din vilja, inte min”.
Bönen blir en luttring och en ”framkallningsprocess” som blottlägger människans totala beroende av Gud – och därmed hennes obegränsade möjligheter till bönesvar, men inte som människan har tänkt sig.
När bedjaren växer till tycks Gud ofta dröja med svaren. Han vill ge henne något mera.
Bönen liknar den heliga eukaristin, som är både bön och bönesvar. Bönesvaret, den heliga kommunionen, förvandlar kommunikanten till honom som vi tar emot.
På samma sätt är uppmaningen till bön Herrens sätt att dra människan till sig för att förvandla henne och göra henne till sin medarbetare. ”Saliga de som stiftar fred…”.
När bönen helt uppfyller hjärtat förvandlas bedjaren.
Det är sådana bedjare som förvandlar och räddar världen.
pater Ingmar Svanteson
