Kortpredikan 10 december 2020

Jes 41: 13-20; Ps 145: 1,9-13b; Matt 11: 11-15

”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Det är tröstens ord till de bort­för­da och betryckta i Babylon.

Men också till alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vat­ten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem.

”Jag skall göra ök­nen till en vattenrik sjö och torrt land till käll­språng.” Själva orden väcker hopp.

Men vem, utom dåren eller bedragaren, kan uttala sådana ord? Vem, mer än Israels Helige? Hoppet bygger på tron.

Jesus talar om ”den minste i himmelriket”. Denne ”mins­te” är stör­re än till och med Johannes Dö­paren, som i sin tur är större än någon annan av kvinna född. Talar Jesus om sig själv?

Hans väg började i krubban och slutade på korset. Han kallade lärjungar att följa samma väg.

Profeten måste ha anat både trons och ödmjukhetens mysterium när han förmedlar sina löften.

Dessa ”minsta” får höra att strömmar och källor skall rin­na fram. Träd skall växa upp: cedrar och akacieträd, myr­ten och olivträd, cypress, alm och buxbom. Sju trädslag.

Traditionen talar om sju laster som kan förvandlas till dygder och vars nyckel är öd­mjuk­heten. ”Med våld” måste hög­modet förintas ef­ter­som himmelriket står på spel.

Benedictus talar om den ödmjuke, den som vet sig vara ”den läg­ste och ringaste av alla”.

I den ”minste” går alla löften i uppfyllelse. Den ödmjuke inser att allt­sam­­mans är nåd.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson