Kortpredikan 1 oktober 2022, S. Teresa av Jesusbarnet, jungfru, kyrkolärare
Job 42: 1-3, 5-6, 12-16; Ps 119: 66, 71, 75, 91, 125, 130; Luk 10: 17-24
Vi firar ”lilla Teresa” samtidigt som vi avslutar läsningen av Jobs bok. Finns det några likheter?
Olikheterna är iögonenfallande. Job blev 140 år. Teresa blev 24. Det tog betydligt längre tid för Job att komma till insikt än för Teresa.
Hon hittar hemligheten i aposteln Pauli brev. Där finner hon den yppersta vägen, kärleken, den lilla vägen. Att göra det lilla av kärlek.
Därmed hamnar hon mitt i tillvarons centrum, i den kärlek som förenar Fadern och Sonen, den kärlek som är den helige Ande och som uppenbaras för dem som är som barn. Hennes kärlek innefattar inte minst dem som står längst bort, också ateister.
Job erkänner att han talat om det han inte förstod. Han ångrar sig ”i stoft och aska”. Med psalmistens ord kunde Job ha sagt: ”Du har tuktat mig i trofasthet.”
Liksom Job fick också Teresa smaka lidande och inre mörker.
Det Job tidigare uppfattat om Gud kallar han ”hörsägner”, men ”nu har jag fått se dig med egna ögon”.
Den ”välsignelse” han får under slutet av sitt liv låter i förstone som en antiklimax: maximerad jordisk lycka och många barn. Men läst i ljuset av Kristus pekar det mot Kyrkans stora skatter och hennes många helgon.
Det står att Jobs döttrar var de vackraste i hela landet. Vem är vackrare än helgonen, från jungfru Maria till Teresa av Jesusbarnet?
De tidiga kristna läste Jobs bok som en profetia om vår Herres Jesu Kristi påsk. ”Välsignelsen” är kyrkans många andliga skatter och de heligas gemenskap.
Det fullbordar och bereder väg för löftet till dem som är som barn och som vi firar i varje eukaristi: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser”.
pater Ingmar Svanteson
