Kortpredikan 1 december 2020
Jes 11: 1-10; Ps 72: 1-2,7-8,12-13,17; Luk 10: 21-24
En avhuggen stam, en stubbe, det var vad som återstod av den mäktiga Davidsdynastin. Men ur denna stubbe skall det skjuta upp ett skott, en telning från dess rötter skall bära frukt. Det var löftet om en kommande Messias.
På honom skall Herrens Ande vila, vishet och förstånd, råd och starkhet, kunskap och gudsfruktan. Han skall döma med rättfärdighet. ”Döda de ogudaktiga” och upprätta ”de ödmjuka på jorden”.
Rovdjur och boskapsdjur som samsas är en bild för människor som fått del av Herrens Ande och lever i kärlek till varandra.
Evangelisten Lukas återkommer hela tiden till Andens roll vid Messias ankomst, från bebådelsen till dagens avsnitt.
Jesus jublar genom den helige Anden. ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.”
Från den oansenliga begynnelsen, en nedhuggen stubbe, växer detta skott fram, begynnelsen till ett rike ”fullt av Herrens kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet”.
Mönstret upprepas också i kyrkans tid, inte minst i tider av förvirring och prövningar.
De ”lärda och kloka” förstår ingenting. Vaksamhet behövs, men endast de ödmjuka ser, och blir redskap för att sanningen kommer i dagen, de betryckta får sin rätt, de fattiga räddas och landet på nytt fylls av ”Herrens kunskap”.
Den jublande glädjen ur Jesu mun, ”genom den heliga anden”, hör vi och fylls av i den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
