Kortpredikan 1 augusti 2019, S. Alfonso Maria de Liguori, biskop och kyrkolärare (d. 1787)
2 Mos 40:16-21,34-38; Ps 84:3-5,6a,8a,11; Matt 13:47-53
Alfons Maria var en högt benådad predikant och biktfader, men fick mot slutet av sitt liv erfara sjukdom, inre skrupler, andlig torka och en rad motgångar. Han kallade det Guds ”mejsel” för att forma honom efter Guds vilja.
Genom sina skrifter har han väglett otaliga biktfäder på den gyllene medelvägen mellan rigorös stränghet och eftergiven slapphet.
"Himmelrikets lärjunge" får förmågan att hitta kungsvägen mellan de förrädiska ytterligheterna. En variant av förmågan att "ur sitt förråd ta fram både nytt och gammalt".
Denne lärjunge är fostrad av Kyrkan att se "det nya (förbundet)" redan i "det gamla".
"Så ofta molnskyn höjde sig över tabernaklet bröt Israels barn upp... Men så länge molnskyn inte höjde sig, bröt de inte upp utan stannade ända till den dag då den åter höjde sig."
”Allt har sin tid”, säger Predikaren. Uppbrottet får inte ske innan molnskyn höjer sig, inte innan tiden är mogen. Men då bryter folket upp, frimodigt och under molnskyns ledning, en förebild till den helige Ande.
Kyrkan firar det i varje eukaristi, som både är närvaro och uppbrott.
Kristi evigt gällande offer, som vi får del av och dras in i, visar vägen vidare genom molnskyn, den helige Ande.
Vägen visas när lärjungen blir stilla och låter sig formas av Guds ”mejsel”, ödmjukheten.
pater Ingmar Svanteson
