1 januari 2019 – Julens oktavdag - MARIA, GUDS MODER

4 Mos 6:22-27 Ps 67:2-3,5,6,8 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Ett nytt år fyllt av glädje

För åtta dagar sedan, under själva julnatten, hörde vi ängelns budskap till herdarna. De förkunnade ”en stor glädje”. Tänk om den glädjen kunde bli gåvan för det nya året. Så att vi om ett år kan säga: 2019 blev året som präglades av ”stor glädje”. Ser vi oss omkring så finns det inte mycket som pekar i den riktningen. Många skulle säga att det går i motsatt riktning. Men om vi som deltar i denna gudstjänst blir som herdarna, vilka prisade och lovade Gud, då vore bedrövelsen inte total. Herdarnas yttre villkor förändrades inte, ändå hade de fått del av en glädje, som skulle sprida sig och förnya världens villkor. Det är vad slutbönen i denna mässa tycks räkna med: ”Herre, i glädje har vi ätit ditt bröd”. Må vi vid årets slut kunna säga: ’I glädje har vi levt detta år’.

Problemet tycks ligga, inte i budskapet eller i gåvan, utan hos oss. Att vi inte upptäcker och tar till oss den glädje som erbjuds. Det handlar inte om någon snabb lösning eller övergående känsla. Maria och Josef brister inte ut i spontant jubel. Men det står att Maria gömde och begrundade i sitt hjärta vad hon hörde och såg. Det kan ta tid, men då har människan upptäckt att glädjen finns och börjar söka efter den med ny iver.

Paulus berättar i andra läsningen vad som kan hända - i hjärtat. Han uttrycker sig teologiskt. Gud har sänt sin sons ande in i deras hjärtan som lyssnade på hans budskap. Där händer något. Den som var slav blev fri. Den som stod under tyranniska makter upptäckte sin sanne Fader. Slaven förvandlas till son eller dotter. De blev arvtagare, och arvet är en glädje som väger tyngre än bedrövelser och ångest. En glädje som inte är övergående, utan växer och blir större. Det är därför aposteln i ett annat brev kan säga: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” Det är ingen påklistrad glädje, inget råd ur en självhjälpsbok. Det är upptäckten av en gåva. Glädjens födelse har vi firat kring julens krubba och dess fortsättning är när glädjen föds i hjärtat. Låt oss med Maria begrunda vad det är för glädje det handlar om.

I första läsningen hörde vi hur Herren, genom Mose, uppmanade Aron och hans söner att välsigna Israels barn. Den prästerliga välsignelsen förmedlade och påminde om att folket stod under Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket konkreta uttryck i får och kameler, god skörd och många barn, långt liv och seger över fienderna. Det hör till prästens uppgifter att välsigna, och det kan gälla nästan allt, bilar och hus, kors och rosenkransar, resor och projekt. Föräldrar välsignar sina barn och vänner varandra.

Men profeten antyder också en djupare glädje: ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än säd och vin i myckenhet”. I slutet av Arons välsignelse säger Herren att han skall vända sitt ansikte till den som välsignas. ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig... Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”. Herren lovar att se på mig med sin kärleksfulla blick.

Vi vet hur djupt det mänskliga behovet är att bli sedd, att bli sedd av någon med en villkorslös kärlek. För ett barn lägger detta grunden till förtröstan och trygghet. Må vi be att föräldrarna inte sviker de barn de fått som gåva. Ännu djupare ligger behovet att bli sedd av Gud. Det är människans yttersta hopp, även om hon inte formulerar det så, att bli sedd av Gud, och att själv få se in i hans ansikte. ”Då skall vi se, ansikte mot ansikte.” Det Saliga skådandet. Här finns därför roten till människans oro och frustration. Hon vill se Gud, men kan det inte. Därför nöjer sig de flesta med de ytliga gåvorna, med det som kroppen begär och ögonen åtrår. Människan byter bort sin djupaste önskan och värdighet mot något förgängligt. Hon fyller sin tid och sina lador med fåfängliga ting. Hon söker det skapade på bekostnad av Skaparen. Trots det löfte som getts.

I andra läsningen talade aposteln om det som kan hända i människans hjärta. Aposteln uttrycker sig kortfattat, som hugget i sten eller som ett kortfattat SMS: ”När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna.” Ändå innehåller det allt. Den som föddes var Guds son och återspeglar därmed sin Faders ansikte. Men han har blivit verklig människa och återspeglar också sin moders drag. Kristus kom inte till jorden i gudagestalt, som sagor och myter berättar om. Han var, som aposteln korthugget uttrycker det, ”född av en kvinna”. Det var hon som förmedlade till honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Så viktig är Marias roll i vår tro. Hon är jorden som fuktas av den himmelska daggen. I hennes sköte förenas himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Med både kropp och själ bejakade hon att bli Moder åt Gud. Gud lånade inte henne som en ”fallskärm” för att landa på jorden. Hon upplät inte bara ett tillfälligt hyresrum åt Sonen. Gud föddes genom henne till vår värld. Gud ville helt och fullt anta vår mänskliga natur. Det är därför kyrkan på konciliet i Efesos år 431 bejakar den djärva benämningen Gudaföderska för Maria. Det är ett försvar för att det var Gud som blev människa. Det kyrkan säger om Maria är en konsekvens av hennes tro på Kristus. Gud har genom henne skänkt oss sin evige Son. Därmed har Gud i Kristus vänt sitt ansikte till oss och välsignat oss. Utan Maria blir kristendomen manhaftig och mansdominerad, tron blir teorier eller ideologier. Och ideologier behöver inga mödrar. Vår Frälsare har en mor.

Att Gud föds som ett människobarn, har som följd att människan kan födas som Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Det är källan till den stora glädjen. Jesus, Guds Son, blir vår broder, och därmed får vi kalla hans Fader för vår Fader. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!” Det betyder att vi får räkna hans mor som vår moder. Jesu ord från korset till sin lärjunge, Johannes: ”Se, din moder”, är ett ord till alla lärjungar och till hela kyrkan. Vi blir genom dopet lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit och fött, vårdat och fostrat. Maria fortsätter denna moderliga uppgift, men nu för Kristi mystiska kropp, som är hans kyrka. Hon är hela kyrkans moder. - Lika lite som vi skall låta en dag gå utan att bedja Fader vår, lika lite skall en dag passera utan att ha bett Var hälsad Maria. Och nu i jultid ber vi Rosenkransen med födelsens bilder på näthinnan. De kallas inte oväntat ”glädjens mysterier”. Som arvtagare tar vi vår glädje i besittning

Det kan ta tid och kan kosta många tårar, både att upptäcka och att återfinna glädjen. Så var det också för Maria. De sökte efter 12-åringen i tre dagar. Som Marias barn skall de troende växa till och mogna. I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”. Maria blir både vårt föredöme och vår förebedjerska. Hon är den främsta bland alla lärjungar. Hennes uppgift tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i anspråk. Hon lyssnade och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Hon gömde och begrundade vad herdarna berättade. Hon hänvisade till sin son vid bröllopet i Kana. ”Gör det hans säger åt er”. Smärta och sorg fick inte makt över henne. Maria lyssnar till och följer sin son ända till korset. De som får lida mest på den vägen, får också smaka större glädje. Maria går ödmjukhetens väg. ”För de ödmjuka blir glädjen allt större.”

Maria är kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, men det rymmer en kraft som avgör mänsklighetens framtid. Den ödmjuka tjänarinnan visar vägen till människans sanna upphöjelse och ständiga glädje, medan de mäktiga och högmodiga störtas och fångas i förtvivlan och i sitt självupptagna hat. Maria är det starkaste värnet mot allt som hotar att förnedra och förgöra människan.

Genom Maria har Gud skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss med sin Andes gåva, den stora glädjen. Vi anförtror oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är också vår Moder. Hon är tecknet på vad nåden vill fullborda i var och en av oss och med hela världen när tiden är mogen.

Därför önskar vi varandra ett Gott nytt år, fyllt av en allt större glädje.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson