Predikan Söndagen efter jul 2021, den Heliga Familjen
1 Sam 1: 20-22, 24-28; Ps 84; 1 Joh 3: 1-2, 21-24; Luk 2: 41-52
”Så underbart det blir när man i Himlen får reda på allt vad som har hänt hos den heliga Familjen!” Så reflekterar den heliga Thérèse när hon ligger på sin sjukbädd i ett av sista samtal i karmelitklostret i Lisieux (Sista Samtal - Den gula anteckningsboken, s 139f).
Kära bröder, denna begrundande längtan kan passa fint att ta med också idag på den heliga familjens, Jesu, Marias och Josefs familjs, fest. För Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och det allra första av detta ”ibland oss” är en mänsklig familjs gemenskap. Låt oss även vi så med ödmjukt sinnelag också helt och fullt i vår ande träda in i denna familj, vilkens gemenskap vi faktiskt också införlivats i genom dopets sakrament, när vi firar denna söndag som för övrigt räknas som en av de så kallade Herrens fester.
I dagens evangelium får vi faktiskt reda på lite om vad som hänt hos den heliga Familjen, i ett av dess heliga, förunderliga men i trons ljus glädjerika mysterier (Luk 2:41-52). Ordets människoblivande skänker en förnyad, och upprättat och helig logik (logos) åt vår hela mänskliga existens. Ordets antagande av den mänskliga naturen, även av dess familjära natur, också i dess ömtålighet, är också ett tagande till sig och omfamnande av denna. Här i episoden med med pilgrimsvandringen, där många gick vägen tillsammans, ser vi detta mysterium alltmer öppna sig och sprida sin hemlighets väldoft. Det öppnar sig alltmer, också för föräldrarna, och hans närvaro ibland dem är vad som jungfrumodern bevarar i sitt hjärta som en gåva även till henne. För efter det, i god mening, sedvanliga påskbesöket i Jerusalem, så följer denna episod, och det är en episod som får även dessa föräldrar, även dessa de heligaste av alla skapade varelser, att erfara den oro som alla föräldrar ställs inför med som kommer av att ställas inför oväntade frågor och det egna barnets svårtolkade beteende på tröskeln till deras tonårstid och begynnande vuxenålder.
Om vi verkligen reflekterar och begrundar över Guds ord, och hur det berör verkligheten, ja, då anar vi mer och mer också det konkreta i inkarnationens mysterium och dess följder, det som vi nu firar med den precis inledda jultiden. Och det är viktigt detta. Den heliga Thérèse av Jesusbarnet är ett av de helgon som särskilt har levt sig in i evangeliet, vars ord var hennes verkliga näring och som hon konkret också alltid bar invid sitt hjärta, säkert inte långt från det krucifix som karmeliterna också bär fördolt under sin dräkt. Hennes hängivenhet till, och medvetenhet om, att leva av och med såväl den heliga familjen som apostlarna och andra lärjungar är en stor tillgång också för oss som vi ta till oss i anslutning till vår egen reflektion. Den heliga Thérèse fortsätter på följande vis det samtal som hon förde med sin medsyster priorinnan vilken sedan bevarade en del av det och där vi ur en liten anteckningsbok kan följa fortsättningen: ”Så underbart det blir när man i Himlen får reda på allt vad som har hänt hos den heliga Familjen! När den lille Jesus började bli stor och han fick se hur Jungfru Maria fastade, kanske han sade till henne: ”Jag skulle också vilja fasta.” Men Jungfru Maria svarade: ”O nej, lille Jesus, det är du för liten för än så länge, ja, du är inte stark nog”. Eller kanske var det så att hon inte vågade hindra honom från att göra det?” (ibid)
Kärlekens glädje i familjen, är, också när den är som heligast, inte undantagen den väg det också innebär att växa till i vishet, i tid och i nåd inför Gud. Tvärtom, detta är dess gåva. Den omvändelse, den pastorala vändning som vi kanske än mer är kallade till – kanske än mer därför att den omgivande kulturen i samhället är idag så svag, och emellanåt också stjälpande – är just denna vändning till alla familjer i det konkreta, den vändning som också bejakar verkligheten och den glädje som finns att älska i det sammanhanget, i samstämmighet med att helighetens väg som också för Maria och Josef bestod genom Barnet i centrum, barnet mitt ibland dem, och öppnas till fullheten av vishet, livslång gemenskap och den nåd inför Gud som inte har någon mätbar ände.
När Maria och Josef efter en hel dagsvandring hem, kom på att gossen Jesus nog inte längre var alldeles intill dem, så vände de åter till vandringsmålet. Där lät, bland alla andra boningar som fanns i staden lät sig återfinnas i templet. Vid den ålder då han var skyldig att känna till lagens alla förpliktelser, satt han i templet bland de lärda och samtalade med dem, och de alla häpnade över hans infallsvinklar och vad som utgick ur denne tolvårige pojkes mun. Maria vänder sig till Jesus, inte med en förebråelse i första hand, utan med en fråga: hon ber om att få förstå, innan hon gör någon bedömning därav. Hon bemöter inte Jesus själv, utan involverar Josef utifrån deras gemensamma utbildnings- och fostransansvar: Din far och jag har sökt efter dig.
Jesus, som var så ödmjuk, undergiven och dem tillgiven, ger åt dem den respons som just kan öppna deras förståelse, dessa som är de första ord från honom som evangelisten Lukas återger från honom: ”Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus” [bokstavligen: Visste ni inte att jag måste hålla på med min Faders angelägenheter?] Jesus uppenbarar här det glädjens mysterium, som vi av evangelist får höra själv honom jublande uttrycka sig just vara sänd för, vi den tidpunkt han vänder blicken emot Jerusalem för sin stora påsk, och som passar så fint också här redan på denna dag: ”Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” (Luk 10:21).
Jesus talar, och han talar för att förklara för dem sin sändning och för att fastslå företrädet i allt som är vår tillbörliga relation till Gud. Att ge vika för släktingar, klan eller vänner (eller samhällets kultur i stort kan vi tillägga) är inte längre någon dygd; det kan till och med vara syndfullt, om det leder oss bort från Guds vilja eller bara hindrar dess blommande helt och fullt. Samtidigt, så har vi i Nasaret, inte minst i Jesus själv det underordnadets exempel, en skönhet som vi kanske inte ens brukar våga ta till oss nuförtiden, men som vi nu, stödda av den heliga Thérèse och andras föredöme och förbön ändå vågar öppna oss för. Och göra det, i denna vändning emot det konkreta, emot det verkliga livet, vilket Vår Herre genom att anta vår mänskliga natur tagit till sig, omfamnat och upplivat med sin gudomliga naturs egna liv.
Det inte bara den saliga Jungfru Maria som Lilla Thérese nämner i sin betraktelse. Marias fullkomliga renhet och utkorelse är inte något som avskiljer, utan som öppnar upp och inlemmar, och efter att först ha nämnt henne så fortsätter det lilla helgonet i Lisieux: ”Och den snälle Sankt Josef! O vad jag älskar honom! Han kunde inte fasta han, hans arbete var ju för tungt för det. Jag kan riktigt se hur han hyvlar och har sig och sedan torkar sig i pannan gång på gång. O vad jag tycker synd om honom! Deras liv verkar så enkelt och okomplicerat! Grannkvinnorna brukade komma och tala förtroligt med Jungfru Maria. Ibland bad de henne, att de skulle få ta med sig hennes lille Jesus, för att han skulle leka med deras barn. Och den lille Jesus tittade då på Jungfru Maria för att få veta om han fick följa med. Ibland kunde det till och med hända att de hedervärda kvinnorna stegade rakt fram till Jesusbarnet och utan krus sade till honom: ’Kom med nu och lek med min lille pojke’ osv... När jag tänker på den heliga Familjen, så vill jag så gärna föreställa mig deras liv som något helt vardagligt, utan allt det som man berättat för oss och sådant som man bara förmodar.” Så långt den heliga Thérèse…
Bröder och systrar, inte överraskande är vardagstiden för Jesus med sina föräldrar Nasarets tid, en tid då tystnaden sänker sig, kanske för att det dagliga och viktiga i livet inte alltid behöver bli ett skådespel. I den heliga familjens gemenskap, finns också födelsen till ett nytt liv, ett gudomliggjort liv för oss. För, Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss. Halleluja.
pater Clemens