Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Mal 3: 1-4; Ps 24: 7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40

Liksom ledda av Anden fick vi kanhända börja den heliga mässan idag på Kyndelsmässodagen med välsignelse av ljus, ljus tända åt oss som vi sedan fick bära högtidligt i procession fram till Herrens altare. Vi påminns hur vi också själva blivit helgade genom dopets sakrament åt Gud, och när vi under livets gång tänder ett ljus, hemma eller i ett kapell, så lyfter vi också fram Kristi ljus tänt och tillägnar det åt Gud att stå inför honom, som bön, tillbedjan, förbön eller tillägnan av något annat slag: ”Liksom Guds moder, den renaste Jungfrun, bar det sanna ljuset i sin famn och kom till dem som satt i mörkret, så skall också vi hämta ljus av hans ljus, när vi bär ljuslågan klart synlig för alla, och går honom till mötes som är det sanna ljuset” (S:t Sofronius av Jerusalem, jfr Timmarnas liturgi för Kyndelsmässodagen).

Liksom det myllrade lite av personer här i klostergången, så möter vi genom det heliga evangeliet både unga och gamla i evangeliet, som alla har det gemensamt att de är hängivna Guds frälsning, hängivna Jesus, som är deras fundamentala längtan och vilket de i det grundläggande också helt inrättar sin liv efter (Luk 2:22-40):

Guds Moder, den saliga Jungfrun Maria, och den gode Sankt Josef är de två unga som vi hör om, och om vad de konkret gör när det tagit emot den gåva som deras Son är. De inrättar sitt handlande i tacksamhet emot Gud, och de gör det på det sätt som Herren också föreskrivet. De handlar i den tacksägelsens, och utväxlingens ordning, som visar på, bejakar och lovprisar att Gud är, och har blivit, vår fundamentala välgörare och trygga tillhörighet. Två unga duvor, eller två turturduvor, presenteras och offret emottas så att både den förtroliga gemenskapen med Herren stärks, och att de samtidigt får mångfaldigt igen redan här i tiden.

Maria och Josef talar genom sina handlingar, typiskt för de åt Gud vigda, och de visar också detta genom att räcka barnet Jesus vidare, och låta honom vila och bli sedd en stund i Simeons famn. Vi upptäcker att hela scenen idag är profetisk. För som vi med hela kyrkan ber alldeles efter den heliga mässans konsekrationen: ”Till dig, ärans och härlighetens Gud, frambär vi av de gåvor du själv har givit, en ren och helig och fläckfri offergåva” (Den romerska kanonbönen). Jesus behövde med tanke på sin gudomliga natur i sig inte helgas åt Herren, men han hade antagit den mänskliga naturen, just för att helga sig själv, som ett offer, för att också, de som är hans, skall helgas genom sanningen, så att våra hjärtas innersta skulle få bli upplysta av honom, eller åtminstone komma i dagen.

Den heliga Maria Maravillas av Jesus (1891–1974), en spansk karmelitnunna vars liv blivit till stor fruktsamhet, glädje och ljus för många av ordens kloster säger: ”En själ som helgar sig själv blir fruktbar i att dra själar till Gud”. Men vi som står här idag kanske undrar: kan vi helga oss själva till Gud? De lite mer försiktiga existentiellt som kanske inte riktigt tänker det, inbjuds idag till att göra detta, på vår plats i livet, eller genom att söka vår plats om vi ännu inte riktigt funnit den, genom att se att jag verkligen håller Kristi ljus i mina händer, hans ljus som genom sin gudomlighet är ljus av ljus, och som genom sin uppståndelse i sin mänsklighet blivit ett ljus som aldrig förgå. De lite mer teologiskt försiktiga, som kanske tänker att det är bara Gud som kan helgar, inbjuds idag till att se hur Jesus verkligen framburits också kroppsligen i sin mänsklighet, för att vi på grundval av denna hans heliga mänsklighet kan få ta emot alltmer av hans gudomliga natur.

”En själ som helgar sig själv blir fruktbar i att dra själar till Gud”: Löftet gäller oss alla, och det uppfylls hos de som liksom Simeon denna dag låter sig ledas till templet av Anden, liksom den heliga Anna som vi väl får dra slutsatsen redan hade låtit sig ledas dit och sedan aldrig vek därifrån. Det är den helige Ande som leder, i allt detta, omsluter allt, värmer genom att ge oss vad vi behöver för att mjuka upp vår vilja, upplyser oss för att med vårt inre öga se, som det är. Det är bara den helige Ande, nämligen, som kan visa oss Jesus, visa honom just en gåva.

Simeon, Anna, alla som kände Herrens löften och som kände hans föreskrifter, de väntade alla på den gåvan: på frälsningen som Gud berett, det ljus som kommer med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt hans folk Israel. Den helige Simeons liturgi består i att ta emot Jesusbarnet i sin famn. Den personliga liturgi är vad som här passar allra bäst. Också den heliga Hannas liturgi, att tacka och prisa Gud, och att tala om barnet för alla som väntade på Guds stads befrielse, passar så fint.

Som döpta, inbjuds en del att också med sitt livs finaste jordiska gåvor tillägna allt det som det ligger i detta, att viga, dedikera, ja, helga det åt Gud. Må vi ta emot inbjudan denna dag, att inte vara socialt överdrivet försiktiga med att låta detta ljus skina fram, i kyrkan. Och må de alltid leva Simeon och Hanna i full klart lysande av detta ljus ställt på en klar plats.

Låt oss alla denna dag, glädjas just tillsammans, och det utifrån detta att vi själva blivit välsignade och helgade, över att ha få sett frälsningen, över att ha fått sett Jesus. Genom mötet idag, utväxlingen här, festen idag, så kan vi gå vidare, gå hem, gå hem i frid – som det lovats oss, och som i detta saliga möte också gives oss.

                                                                                                                  pater Clemens

Pater Clemens Karlsson

Pater Clemens Karlsson är katolsk präst och karmelit tillhörande Den Helige Johannes av Korsets Kloster vid Tågarp, Norraby i nordvästra Skåne. Pater Clemens ägnar sig åt andlig vägledning, assistens åt de danska sekularkarmeliterna samt redaktionsansvar såväl för tidskriften Karmel som för flödet Varde mig efter ditt ord.