Predikan 6 söndagen under året 2022

Jer 17: 5-8; Ps 1: 1-4, 6; 1 Kor 15: 12, 16-20; Luk 6: 17-18a, 20-26

Fattigdom kommer inte alltid i formen av att någon räcker fram sin hand för att be om någonting. Ibland är fattigdom som bor djupt inne i hjärtat. I evangeliet idag så varnar Jesus med olika ”ve-rop” de som är rika, mätta, skrattar och blir talade väl om. Vad är det för fel med att ha goda ting i livet, kanske man undrar? Ingenting, förmodar jag, men vi kan föreställa oss att vårt fokus på bekvämligheter och ting ibland kan komma i vägen för nåden.

De flesta av oss har det egentligen ganska väl och bekvämt ställt, jämfört med de många andra som också i vårt land och vår värld som är fattiga i den allra mest praktiska betydelsen. När vi sätter oss ned i slutet på dagen, så påminns vi ibland om hur lyckligt lottade vi är. Vi har tak över våra huvuden, trygga sängar att vila i, mat i vårt kök och våra förråd, kläder som håller oss varma, och olika medel för att ta hand om vår hälsa. Med dessa våra allra mest praktiska behov komna till mötes, vet vi att vi borde vända vår uppmärksamhet också till vårt inre behov av Gud.

Och här kan det avgöras hur vår väg sedan framåt blir. För, om jag sätter min egen bekvämlighet framför detta behov av Gud, ja, i så fall, ve mig. Om jag låter min stolthet få grepp om mig helt så att jag också väljer att ignorera mina egna fel, ve mig. Om jag tänker att jag kan surfa på vågsvallet av ljuva andliga möten och inte tar mig tid att sitta ned med Herren på daglig basis, ja, i så fall, ve mig.

I det här ser vi hur linjerna som formar sig i förhållande till Jesus också rör oss, stryker vid våra sidor, och båda är möjliga. Jesus har kommit för att räcka oss himlens salighet, för den har vi blivit skapade för. För den sakens skull så låter han sina ord fungera som ännu en gåva till oss, nämligen som hjälpande nåd, så att vi ser de linjer som förbinder oss med honom, så att vi kan se saligprisningarnas väg.

Ibland så kan fattigdom vara detta att vara andligen fattig. Men det ligger också något befriande i att se att hoppet om lycka finns utom mig själv. När jag kan sätt mig själv åt sidan och söka Gud, då är jag kanske salig. När jag intar medvetet och vanemässigt intar en hållning av ödmjukhet, ja då kan jag också sluta att tänka påminn själv och börja tänka också på andra. Herren har varit så god emot oss, och vi vet att vi skulle relatera oss till honom, och hur saligt detta är.

Enligt Lukas evangelium så kommer Jesus ned från berget, och på en stor öppen plats så undervisar han så sina lärjungar om den saliga vägen, har, som livet är menat för oss. Veropen är i själva verket också ett slags sorgerop, medan saligprisningarna är ett glädjeyttrande. De skänker båda hjälpande ljus över vad det är vi lever, våra bestigningar och även vad vi undergår.

Saligprisningarna har å ena sidan en klang av vishetsord. Det är dess aktiva aspekt, där vi får råd om hur vi aktivt skall förhålla oss för att komma framåt. Den som inte lever enligt visheten, utan stolt eller tomt, han eller hon går däremot under. Vill ni ärva jorden, ja, då skall ni vara saktmodiga, annars uppnår ni inget. Vill ni bli bemötta med barmhärtighet, ja, var då själva barmhärtiga. Sådana klingar saligrpisningarna som vi vanligtvis brukar höra dem, som de ges i Matteus evangeliet.

Hos Lukasevengeliet som vi är kallade att särskilt lyssna till idag så klingar saligprisningarna mer som profetiska ord, ord som belyser situationen som vi går igenom, som låter oss förstå den i förhållande till vad som verkligen spelar någon roll, och där vi på detta sätt vägen också öppnas åt oss framåt sett. Om du genomlever en viss sak, då hjälper dig det profetiska ordet att förstå den andliga betydelsen av det du genomgår just nu. Saliga ni som gråter nu, ni skall komma att få tröst, och så vidare. Infallsvinkeln är ganska annorlunda, men också här får vi ljus så att vi förstår och dessutom förblir på rätt kurs mitt i allt som vi inte kan påverka. Båda den vad vi skulle kunna kalla aktiva aspekten (vad vi företar oss) och den passiva (vad vi har att undergå) kan föra oss framåt.

Den helige Johannes av Korset ger oss båda: först den asketiska aspekten i Bestigningen av berget Karmel, och sedan den mystiska aspekten i Själens Dunkla natt. Inte sällan är det många som först köper den sistnämnda boken när de kommit djupare på efterföljelsens väg. Det är lätt att förstå det, eftersom man insett att här finns något stort. Samtidigt så är det första verket på ett sätt den viktiga underbyggnaden som man inte kan vara utan. Om nämligen vi först har lyckats finna och praktisera våra steg längs efterföljelsens väg, medvetet och vanemässigt, ja då blir det också lättare både att hålla kursen när omgivningen påverkar genom mörka stormbyar eller genom att det är grått dödstråkigt stiltje runt omkring. Framför allt är det också då lättare att på mystiskt vis låta sig bäras av Herren då vi känner igen just hans vägar, hans kraft och hans kraft. Vi börjar med små steg, och med medveten och vanemässig rätt kurs kan vi så lättare även praktisera överlåtelse. Vi vandrar och blir förda framåt, både aktivt och passivt. Vi behöver båda, och samtidigt påminns vi om att Guds hjälpande nåd liksom föregår, beledsagar och fullkomnar allt, liksom fader Johannes båda kommentarer utgår från en och samma dikt, nämligen den Dunkla natten.

Av Jeremia fick vi höra essensen i det hela: Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt till Herren. Men förbannad den man som sätter sin lit till människor, som stöder sig på mänsklig kraft och vänder sig bort från Herren. Att sätta sin lit till Herren, istället för till mänsklig kraft, det är den saliga vägen, och att vi alltså också när vi använder mänsklig kraft, att vi bevarar den för honom, sätter den i hans tjänst, i steg, överlåtelse och tillit till honom.

I evangelierna så går Jesu förkunnelse alltid samman med det att han formar ett folk åt sig, och däri låter sin kraft verka. Enligt Lukas evangeliet som vi just hört så är det Jesus som stiger ned från ett berg, och när han så befinner sig på en stor utsträckt slätt, lyfter sin blick för att tala till folket. Jesus förhåller sig inte till oss som en som talar ovanifrån, utan som har kommit för att tala till och vara hos oss ansikte emot ansikte. Må också vi, när vi är inför honom, inte endast befinnas ta emot honom, utan även gå vidare emot den salighetens fullhet han öppnat för oss, längs den linje som med honom i evighet skall vara utan ände.

                                                                                                              Pater Clemens