Predikan 33 söndagen under året 2021

Dan 12: 1-3; Ps 16: 8-11; Hebr 10: 11-14, 18; Mark 13: 24-32

Den kanske vackraste gestaltning av Jesu återkomst, eller i alla fall den mest kända, är väl den välkända kristusstaty som är belägen på det 710 meter höga berget Corcovado, och som blickar ut över staden Rio de Janeiro i Brasilien. Trots en omvälvande sekulariseringsprocess i landet, ja, i världen, så kunde det här kända momentet, Cristo Redentor, Kristus Återlösaren, resas mellan det första och andra världskriget, och idag står där bilden av frälsaren med utsträckta armar över en stad som rymmer såväl så mycket av världens skönhet, men också av den nöd som evangeliet förutsagt skall komma att prägla historien, alltmer.

Givetvis ser vi inte alltid Kristus Återlösaren för våra ögon, om det nu beror på molnen som för stunden kan omge platsen han befinner sig på, eller om det beror på våra egna ögon, som kommit att vila endast på det som är har och nu, eller, som rentav i sig har förlorat sitt inre ljus, det ljus som ger människan liv.

Men, som änglarna lovat apostlarna vid Herrens uppstigande så skall han en gång komma tillbaka för vår åsyn, genom närvarons moln, för att samla alla sina utvalda och själv definitivt, och äntligen, vara deras ljus och deras boning, och det för evigt! De utvalda kommer alla att återförenas: ”Om man ändå kunde se änglarna som från himlen tittar på oss när vi kämpar på tävlingsbanan!”, säger Lilla Thérèse under de sista månaderna av sin tid i Lisieux, och förklarar: ”De väntar bara på att tävlingen är över för att ge oss blommor och kransar.”

Kära bröder och systrar, vi har det apokalyptiska talet från Jesus den här söndagen (Mark 13:24-32). Jesus visar här på vad som är en felaktig hållning, men bortanför historiens målsnöre så låter han oss också få se finalen. Allt som pågår kommer att få ett slut. För allt vad som nu pågår, kommer det att bli ett stopp. Men bortanför detta så får vi se också meningen med detta här stoppet. Det är inte bara änglarnas längtan som skall få gå i uppfyllelse. 

Också för oss, och nämligen redan nu, blir livet så konstigt, tungt, och outhärdligt, så att vi bara kan tänka på det, eller se tillbaka på det, som att det vore slutet på historien i stort, och att vi är liksom utan mod, kraft och hopp för att fortsätta leva och bemöta denna historia

För den här sakens skull talar Jesus till oss om den yttersta tiden, om de sista dagarna, han talar till oss målet, destination, vilken vi alla faktiskt är på väg emot. Och han säger till oss att han har segrat, att han har vunnit striden, att han, Kristus Återlösaren, har vunnit vår, din och min, och därför vår, historia, vunnit över alla dessa saker som nu i stunden får oss att ha det dåligt. Och endast minnet, det levande och levandegörande minnet, av denna seger, i denna strid, är vad som läker också bittra misslyckande i vad vi utkämpat. Även då vi, allt som ofta, ser att vi misstagit oss eller på något sätt blivit överkörda, så är det åminnelsen av, och kontakten med, Jesus och det han gjort för oss, det som får oss att kunna förbli i värdighet också i sådana här saker, att ta, och få, ett friskt andetag att börja på nytt.

En kristen är en som ställer sig upp, står upprätt och som vandrar, dock inte för att han eller hon inom sig själv finner det som behövs för att göra det, utan genom minnet av, och kontakten med, finalen, i minnet av sin yttersta bestämmelse, i minnet av att det finns en som redan har återlöst oss, som är historien segrare, och detta minnet är en kraft, eftersom det också är en kontakt. Firandet av återlösningens mysterier, allra främst i den allraheligaste mässan, låter oss som ljusets barn alltmer befästas till att leva i en ständig påsk, en ständig övergång och förvandling, detta som börjat med dopet men där, genom detta, framför allt som sagt i de heliga sakramenten, också tiden blir till en gåva som bidrar därtill. ”Till åminnelse …. frambär vi därför detta offer”: åminnelsen blir till levande och livgivande kontakt. Solen, månen och stjärnorna skall förlora sitt ljus, liksom alla fixpunkter vi kanhända haft i skapelsen, eller de som världen sätter upp, men, de förståndiga skall lysa, och bland dem de som ägnat sig åt mission, de skall, alltmer, och mitt i allt detta, skina.

Herren ber oss lära av fikonträdet: när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, ja, då kan vi veta att sommaren är när. Som den kärleksfulle i den högsta av alla visor så kallar oss Herren då att stå upp, att komma med honom nu, i uppståndelse-livets vårtid, medan solskenet värmer stigen och välsignelse överflödar alltmer. Vintern är förbi, behoven är tillsedda, och frukten mogen och söt. Tiden är större än rummet, för de utvalda som nu i tiden lever runt jordkretsen.

Ingen känner stunden, den yttersta stunden, inte heller änglarna. Men vi lever i tro, i åminnelse och i kontakt med Kristus Återlösare. Hans ord, hans ord om Fadern, om sig själv, om Andens gåva, om Kyrkan, om familjen, om vad ett gott och rättfärdigt liv i samhället här under tiden, om det gudsvigda livet som ett föregripande, om våra bön på vår kammare och förtroliga föreningen med honom. Hans ord förgår aldrig, ty de är ett med vem han är. Och han erbjuder inte bara lön för vårt livs lopp och evig vederkvickelse; han skänker också den dyrbara förmånen få ”jubla tillsammans” då vi förenas med honom i skörden. 

Låt oss rena vår blick, lyfta den också över det dagliga livets horisont, för en dag, skall närvarons molnen inte dölja honom, de skall lätta, och just dessa, hans närvaros moln, skall föra honom åter hit, hit till oss, i härlighet.

                                                                                                           pater Clemens