Predikan 32 söndagen under året 2024
1 Kung 17: 10-16; Ps 146; Heb 9: 24-28; Mark 12: 38-44
Det är alltid en särskild glädje att i Karmel få höra om den helige profeten Elia, vår ledare och fader i vad gäller att välkomna Vår Herre Jesus Kristi evangelium och dess löften. Idag hörde vi om Elias underbara sändning till änkan i Sarefat i närheten av Sidon (1 Kung 17: 10–16).
En änka är en kvinna som förlorat sin make. Hennes fattigdom är så inte nödvändigtvis av ekonomiskt slag, utan består främst i saknaden av den människa som skulle varit hennes livs stöd och kärlek. Hon är en som man själv snarast skulle vara förpliktigad att hjälpa, snarare än man förväntar hon att ge åt andra. Änkan här befinner sig dock, förstår vi snart, i en yttersta nöd: mjölet och oljan därhemma är nästan slut, det finns bara kvar för en sista måltid åt henne och hennes pojke.
Vi kanske inte har varit helt där, men situationer som är på gränsen finner vi alla under våra liv här i tiden. Då, när allt verkar över, värderar är det lätt hänt att inte värderar heller det lilla vi här, fastän det kanske är det vi verkligen kan lära oss vad det är att älska. Änkan i Sarefat är dock ett exempel på en kvinna som lever ut sin uppgift som mor till fullo.
Änkan i Sarefat, som Elia sänds till under hungersnöden, är ett exempel på en kvinna som lever sin uppgift som mor till fullo: vi ser det genom att hon, vardagligt men värdigt, samlar några vedpinnar, och dessutom avbryter denna uppgift för att hämta lite vatten åt Elia. Profeten ber också om en bit bröd, på vilket änkan uppriktigt ger uttryck för såväl respekten för Guds utsände och samtidigt öppet beskriver belägenhetens gränskaraktär. När Elia på detta svarar både genom att försäkra henne om att inte behöva vara rätt, utan dessutom toppar sin begäran med att hon skall ge den sista möjlig brödkakan först till honom, före henne själv och hennes son, så verkar det hela mänskligt sett helt utan anknytning till hennes verkliga situation. Men i denna mänskligt sett smått absurda logik döljer sig ett löfte: Gud kommer se till att det lilla inte tar slut. Hon litar på Elias ord och upptäcker Guds handlande.
Gud sänder oss alltid bistånd, om än i oväntad form när vi står på randen att inte mer mäkta. Sättet som änkan tar emot den enkla mannen i bruna kläder och läderbälte om midjan visar utan tvivel på att Gud själv genom sin nåd inspirerade henne till det, även om hon själv ännu inte visste att det var så. Den ingjutna förtröstan skänker henne styrka att med vänlighet gå den gudasände Elias till mötes: bönen och givandet är de två grundläggande andliga handlingsmönstren för alla uppriktiga troende. Så lär den heliga Thérèse av Jesusbarnet om förtröstans väg: ”C'est la prière, c'est le sacrifice qui font toute ma force / O, bön och offer – det utgör hela min styrka!” (Självbiografiska skrifter, s 215). Bön och offer arbetar alltid tillsammans– att förtröstansfullt stå i Herrens närvaro låter oss urskilja också hans maningar vad gäller dem som sänds i vår väg.
I Sarefat såg kyrkofäderna i änkan därför en bild av Kyrkan, och i Elia en förebild för Kristus själv, sänd först till Kyrkan, fattig i stunden, men med en gåva i fördolt beredskap, en gåva som på förtröstans väg här aldrig skall tryta här i tiden, till att nådens regn en gång på himmelskt vis faller rakt ned, rakt ned över oss. Det är nämligen om denna Kristi gåva som evangeliet idag vill fästa vår uppmärksamhet på, så att vi alltid må ha liv av den, till bredden och även däröver.
Också i evangeliet framträder en änka, i det här fallet i templet, i en scen som återger Jesus sista närvaro på denna plats – hela det stycket vi hör om idag har faktiskt något av det yttersta alldeles inpå sig (Mark 12:38–44). Bakgrunden till scenen är den varning som Jesus riktar till lärjungarna, en varning för de skriftlärda som tycker om att bli sedda, snarare än att gå trons väg. Många gör allt för att bli sedda, på bekostnad av relationer och på de andra. Till och med relationen till Gud kan utnyttjas för att så att säga dra uppmärksamheten till sig själv, och Jesu uppmaning att vara okonstlad och öppen gentemot Gud är lika relevant i dag som förr.
Det är i alla fall i kontrast till allt sådant som Jesus istället nu öppnar vår den fattiga änkan och hennes tempelgåva. Jesus prisar hennes gåva på två kopparslantar, för medan många ger bort sådant de inte behöver, så ger hon bort allt – hon får så det viktigaste: livet med Gud i himlen. Av vad som följer står det klart att Jesus i hennes gest ser något mycket stort, att han i hennes stilla handling ser också liksom en återspegling, en förhandsvisning av sin egen sändning och gåva av sitt eget liv. Han ser som i en reflektion något av det han är i färd att göra med sitt liv: att dö på korset, på korset sammansatt av ett par bitar trä. Som på alla söndagar har vi kommit till den fulla akten av kärlek.
Genom hela det liturgiska året har i många olika aspekter letts just hit, till att stå vid Jesus, till att förstå hur vi alltjämt har att stå vid hans kors, hans lidande och död, och hans ärorika uppståndelse. Vi har letts hit och till att veta oss själva burna av dess gåva, och så att vi själva har liv med honom i den Helige Ande, Gud kärleken som Guds gåva, för tid och för evighet.
Ingen av oss gör vårt åt Gud vigda liv någon tjänst genom att visa upp det, vare sig inför Kyrkan eller inför världen. Tvärtom, om det skall uppmärksammas, så är det han själv som skall göra det.
Den som verkligen älskar gör inget väsen av sig. När vi är förbundna med Gud kan vi ge våra liv helt åt Gud och bli uppfyllda – så förtrösta på honom. Här spelar det ingen roll vilka eller hur mycket tillhörigheter vi har att ge: Den fattiga änkans offer låter oss se att vi faktiskt alla och med de enklaste medel kan uppfylla det största av alla buden. Så kan vi vandra framåt på förtröstans väg, med den vägledning som den heliga Thérèse ger oss ännu på sitt yttersta, i ett av sina sista samtal i Karmel: ”C’est par la prière et le sacrifice que nous pouvons seulement être utile à l’Eglise / Det är bara genom bön och offer som vi kan vara till nytta för Kyrkan” (Sista samtal, s 64).
På sådanas människors väg vilar Herrens ögon alltid med välbehag – det intygar oss idag det heliga evangeliet – och den leder dessutom, om man är trofast och aldrig ger upp, alltid till äkta och fullödig helighet.
pater Clemens av Sankt Gabriel