Predikan 3 söndagen under året 2022

Neh 8: 2-4a, 5-6, 8-10; Ps 19: 8-10, 15; 1 Kor 12: 12-14, 27; Luk 1: 1-4; 4: 14-21

En av de stora åkommorna i vår tid, alltså bland de mer andliga … att vi ofta vet inte vilka vi är och vad vi egentligen vill. Vi finner oss ofta utlämnade till att improvisera i hela det universum av saker vi skulle kunna sätt vår tro till. Symptomen på denna åkomma är bristen på identitet, en brist som breder ut sig alltmer på livets många områden, såväl personliga som sociala, där svårigheten ofta är att svara på den mest grundläggande frågan om vem jag är, och nuförtiden ställer vi oss kanske frågan lite mer så att vi frågar oss vem vi vill bli. Liturgin denna söndag leder oss in till det stora mysteriet med Guds ord: det faktum att Gud, på något sätt, kommunicerar med oss, med ljus, och med kärlek, också med avseende på dessa, på våra och vårt samhälles mest grundläggande frågor. Det är något som vi på ett särskilt sätt idag får ta emot, med gåvan och med uppmaningen att öppna oss allt mer för detta, i ett aktivt deltagande, i en alltmer kärleksfull uppmärksamhet.

På söndagarna under året så ges oss de liturgiska läsningarna som vi vet så att den första läsningen har en särskild nyckel att ge till evangeliets höjdpunkt. Texten som vi tidigare hörde från Nehemja kan vi höra på nytt idag just som ett folks vandring i sökande efter sin rätta identitet (se Neh 8:2-10). Det är på ett sätt ett litet tragiskt moment: Guds folk hade fått återvända från exilen, men återvändandet präglas inte bara av brist på många materiella ting utan även på en brist på den egna historien: templet finns inte längre, och inte heller de andra institutionerna som bar upp gemenskapen. Prästen Esra och profeten Nehemja leder denna vandring som måste börja med att templet byggs upp; kontaktpunkten och relation till Gud måste få vara det främsta. Nästa steg är att man under detta arbete återupptäcker lagen, rent konkret hittar man några bokrullar, men det är också just detta att återupptäcka så att säga kriteriet inom vilket gemenskapen så att säga befinner sig. Ett tredje steg består i att bygga upp Jerusalems murar, att definiera gränserna för gemenskapen emot andra; ett skydd som också behövs, men där vi alltså ser att åter finna identiteten inte börjar där, utan måste börja med den levande kontaktpunkten med Gud i gemensam bön, och så i gemensam mottagande av Guds ords gåva, i hela dess rikedom.

Denna läsning leder oss idag in emot evangeliets höjdpunkt. Här ges allt detta på ett sätt som aldrig tidigare givits, och det ges på ett sätt som är helt integrerat dessutom med alla de här stegen vi sett hos Guds folk egen vandring (Luk 1:1-4; 4:14-21). Evangelisten Lukas ger oss först en inledning vad det är för ett pergament han under Guds Andes inspiration ger oss. Så möter vi Jesus själv i den första återgivna presentationen i Nasarets synagoga. Jesus, som själv är Guds Ord, reser sig för att läsa ur den heliga skriften, och man gav honom profeten Jesajas bok, och när han öppnade skriften för dem så fann han det ställe där det står skrivet: ”Herrens ande är över mig”.  Genast ser vi att här, med våra blickar som folket riktade emot honom, att här är någonting helt nytt och oöverträffat, då vi ser att Guds Ande är över Guds Ord, och att det är sant att alla hans ord också är ande och liv. Jesus, här i Nasarets synagoga, är kontaktpunkten mellan Gud och människa, den kontaktpunkt som genom hans människoblivande räcks oss, som en verklig närvaro, presenteras för oss, presenteras som en gåva. 
Denna kontaktpunkt, relationen till Gud Fader genom Jesus och i den Helige Ande, ger oss också höjdpunkten av det som i honom får bli vår identitet, medan vad vi annars är här i tiden, Ängelholmare eller Tågarpsbor eller var vi nu är på jorden finner sin mening och sitt utrymme att växa i just detta. Kristi kropps tempel är numera utspridd över hela jorden. Denna kontakt, denna helgedom ges oss som en verklig närvaro, också genom vad som är dess kriterium, dess budskap och dess gåva. När Jesus uttalar att Herrens Ande är över honom, och när han talar om vad det ytterligare är som går i uppfyllelse, så är det just hur detta är ett glädjebud för det fattiga. Det är täckandet av befrielse för de fånga, ett lösande, återlösande. Det är ljus för människan, det är frihet från vad som betrycker. Kristi ankomst innebär att tiden också blir en nådens tid för oss, vilket är minst lika viktigt för att vi skall kunna få vara de vi är, och veta om det, och även för vad vi är på väg att bli. Och han ger oss också gränsen och skyddet, genom sin person, och det medvetna och offentliga mottagandet, eller förkastandet, av honom, han som växte upp med den heliga familjen i Nasareth.

Kära bröder och systrar, Låt oss leva som kristna, det vill säga som människor som har våra blickar riktade emot Jesus, och låt oss förundra oss över alla de ljuvligheter som utgår ur hans mun. Hans kyrka förmedlar detta till oss, genom skriften och genom traditionen, med hjälp av apostlarna och deras efterträdare, med hjälp av akolyter, lektorer, kateketer och andra kyrkliga uppdrag (jfr  Kor 12:12-14,27)

”Allt ont som händer i världen kommer sig nämligen av att man inte har lärt känna Skriftens sanningar i all klarhet”, säger den heliga Teresa av Jesus.

Detta handlar emellertid inte nödvändigtvis om att känna till alla bibelversar eller veta hur många bibelböcker det finns. Inom parentes: Vi minns kanske att migrationsverket försökte använda detta som kriterier på vem som är kristen och som beroende på det skulle få stanna i landet eller inte; där ser man hur väldigt fel det kan bli när bibeln används utanför sitt hem och sammanhang. Slut på denna parentes. Nej , det handlar om att ha tagit till sig skriftens sanningar i all klarhet, att ha tagit till sig Kristus själv, så att hans ord också när något som blivit verkligt och verksamt i våra liv. Evangeliet målar därför snarare upp scenariot om en förundran, en häpnad över detta ljuvliga ord som Jesus är, över alla de ljuvliga ord som utgått ur hans mun, och som förmedlas till oss som ande och liv i helig skrift såväl som i helig tradition, ja, i de heligas gemenskap. Och detta är vår identitet: att vi genom honom och i den helige Ande är Guds barn, även om det ännu inte blivit uppenbart helt vad vi kommer att bli, även om vi vet att vi då vi får se honom som han är också själva skall bli lika honom.

Låt oss lägga bort skvaller, förtal och andra missbruk av det mänskliga språket – och istället vandra emot att bli alltmer disponibla för Guds levande och livgivande ord, i en öppen blick riktad emot Jesus Kristus i den Helige Andes ljuvliga ljus och kärlek!

                                                                                                           pater Clemens