Predikan 18 söndagen under året 2022

Pred 1: 2; 2: 21-23; Ps 90: 3-6, 12-14, 17; Kol 3: 1-5, 9-11; Luk 12: 13-21

Läsningarna denna söndag öppnar mycket rakt på med förmaningen ur Predikarens bok: «Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet» Allt är som imma, säger grundtexten, allt dunstar liksom bort, allt faller isär, varar bara kort. Risken som vi i alla människor delar, är att vända oss efter fåfängliga ting, till sådant som saknar meningsfullt syfte (Pred 1:2; 2:21-23).

Att blanda ihop medel och mål är alltid riskabelt, men, när vi gör detta i det yttersta och rent allmänt i det som gäller gudomliga ting så är det alltid olycksbringande.

I evangeliet idag hör vi hur en man ber Jesus att säga åt denne mans bror att dela sitt arv med honom (Luk 12:13-21). Mannen hänvisar till vad som är rättfärdigt och rätt; det är förstås svårt att neka någon som kommer med en sådan motivation. När vi tänker efter, så används denna typ av argument inte bara i enskilda uppslitande arvstvister, som ofta kan förekomma också idag, även bland kristna sorgligt att säga. Även i en bredare mening kan det förstås hända att vi som står i ett visst slags allmänmänskligt broderskap till varandra, om att få sin del av den offentliga kakan, det gemensamma arvet av vår ord et c et c. Hänvisning till vad som är rätt och rättfärdigt kan som sådant inte så lätt avfärdas, även om det heller inte är enkelt att tillämpa eftersom vi först egentligen skulle behöva få bättre insikt i vilket syfte tillvarons många tillgångar har.

Men, att vända sig till Gud, att bete sig fromt, med baktanken att få en säkrad ekonomisk vinning – om så med en viss berättigad motivering vad gäller hederlighet och rätt – det är inget som Herren själv känner igen sin egen sändning i, och han låter oss också få veta att även om det kan finnas legitima institutioner i samhället för dylika ärenden, så är det dock inget som han kommer att befatta sig med. Denna abrupta vändning är menad att få oss att stanna upp.

Jesus sändning är inte att döma i timliga tvister, och han ger sig föredömligt heller inte in på sådant som han inte är insatt till. Men, han är insatt och han har kommet som frälsare undan fåfängligheten och tomheten, och ger därför ändå svar och hjälp. Herrens svar är i stil med att, okej, om du vill veta något om rättfärdighet, så låt oss tillsammans se att de timliga tillångarna som finns i världen inte har någon bestånd, inte sådant att det är värt att satsa på som mål istället för medel, och inget det som är rikedom inför Gud, i Guds närvaro.

Den helige Johannes räknar som timligt goda ting, inte bara rikedomar, utan även status, position och annat som förknippas med prestige, men även barn, släktingar, äktenskap och liknande. Allt sådant är möjliga föremål för viljan. Han fortsätter, och jag citerar: «Men fåfängligheten att glädja sig över rikedomar, titlar, position och annat som folk vanligen strävare efter, står klar. Om folk vore bättre Guds tjänare bara genom det faktum att de vore rika, så vore de förpliktigade att glädja sig över rikedom. Men rikedom utgör snarare ett tillfälle till att förolämpa Gud…» (jfr Bestigningen av Berget Karmel III, 18:1-2)

Alla dessa goda ting, goda, som materiella tillgångar, men även sådant som status, framgångsrika barn eller nätverk som gynnar oss, allt sådant måste vi, om vi vill förbli rättfärdiga, bruka i ett mycket större sammanhang än vår lada; vi måste se det som sådant vi fått för vårt bästa när vi här på jorden är på väg till himlen som vår egentliga bestämmelse. Vi skall ta emot det ödmjukt, men själva innehavet av det har inte någon som helst förtjänst inför Gud, utan vad vi låter de stå i tjänst till, vittna om och verka för.

Vi har alla ett innebonde mönster av att formas efter den vi älskar, och framför allt och på eminent sätt av den vi är älskade av. Det är bönens villkor, och förmån.

Idag vänder sig någon i folkmängden till Herren, med en förfrågan, vilket vi spontant kanske välkomnar. Och visst, även om den som vänder sig till honom kanhända får gå tomhänt därifrån med avseende på orsaken till sin bön om hjälp, så får vederbörande ändå möjligheten att upptäcka sitt väsens egentliga hunger samt att inse sig stå inför dess mättnad.De två bröderna riskera nämligen en och samma tomhet, även om de närmar sig dess rand från olika håll: Den ene delar än så länge inte med sig, den andra lurar sig att det vore bättre att få sin del av tillgångarna, men i båda fallen är balansen sådan att pengarna viktigare än den egne brodern. Om någon plötsligt blir rik materiellt, säger fader Johannes, skall vi därför snarare ha medlidande med denne, eftersom detta att vara rik är helt utan pluspoäng inför det kommande livet. All bön blir därför inte besvarad. Besvarad blir det trogna och frimodiga bön i barnaskapets anda, den «plats» och «hållning» med vilken Herren lärt de sina att be.

I undervisning för tonåringar i en av församlingarna här i stiftet, så sade ungdomsledaren i utläggningen av Herrens bön, att vi blivit anmodade att be om det bröd som vi behöver för den dag som kommer. Inte mindre, men egentligen heller inte mer. En flicka sade då, utan att den saken uttryckligen varit på tal att, ja, «då skulle alla egentligen kunna gå i kloster!» Det var nog det enda sagda under den timmen som vare sig vuxna eller ungdomar, och det med rätta, kom ihåg.

Alla materiella tillgångar har sitt mening i ett visst sammanhang, där de också har ett klart syfte. Livet består inte i att ha mer egendomar än man vad man behöver. I ett kloster behöver man inte så mycket praktiska tillgångar som i en fembarnsfamilj, men då de båda lever inför Gud så får varje sak i detta sammanhang sin mening, de får då en viss fullhet redan här i tiden. 

Evangeliet om vår Herre Jesus Kristus är däremot det underbara budskapet om den Älskande som förvandlar den älskade till Vännen, och som därifrån också genomsyrar och omvandlar våra inbördes relationer till det större sammanhanget. Jesus svarar visserligen inte på anhållan om att dela upp arvet mellan mannen i folkmassan och hans bror. Kanske ser Herren i sitt inre redan här en förlorad son? 

Som respons får vi istället en annan liknelse, en som skiftar fokus från det vi fått till vem det skall ges. Den rike mannen med ladorna för en konversation med sig själv, och bara med sig själv, instängd utan annat hopp i tillvaron än de livlösa saker han samlat och själv blivit alltmer lik. Vi har som sagt alla i vår natur en tendens att formas efter den vi älskar, och framför allt och på eminent sätt av den vi är älskas av. Men den verkliga friheten och fullheten finns hos den som säger Fader Vår, och där, dag efter dag, alltmer formas efter den vi älskar, framför allt och på eminent sätt på grund av den vi är älskade av.

Det är när vi gjort den vändningen som vi kan omvandlas helt i kärlek med Herren, och ledda av kyrkans sociallära kan leva obekymrat varje dag som Guds idag, i fullhet, fullhet redan nu och en gång i livet kommer där allt är fullhet, i sann frihet och i himmelskt umgänge.

                                                                                                                   pater Clemens